Aftonbladet – 18 juli 1872, sida 3

effektiv. Äfven den svenska strafflagens stadgande, att domaren för tilltalad under 14 år kan förordna om aga i hemmet, torde enligt utskottets uppfattning kunna betraktas såsom en brukbar vink till reform. Under en debatt vid innevarande års storthing yttrades det af en talare, att en revision af kriminallagen måste leda tanken på en motsvarande reform af hela vårt straffoch fängelseväsen. Ingen, anmärker utskottet af denna anledning, som har sökt i någon mån sätta sig i in hithörande frågor, kan hysa något tvifvel, att det norska straffanstaltväsendet i sjeifva verket lider af många ofullkomligheter, och att det icke har följt med de framsteg, som i andra länder ha varit resultatet af den nyare tidens erfarenhet och teori på detta område. Till och med beträffande flere:af de anspråkslösaste krafven och vilkoren fören ändamålsenlig fångvård måste det sägas, att de norska straffanstalterna icke uppfylla hvad som erkännes vara önskligt. Det är t.ex. otvifvelaktigt en mycket olämplig anordning, att fångarne tillbringa natten i gemensamma soflokaler. Det är lätt att inse, att detta måste i utomordentligt hög grad göra straffanstalterna till plantskolor för last och förderf, och att ingenting kan starkare bidraga till den vexelundervisning i brott, som blott alltför mycket ligger i dessa menniskors böjelser. Ingen tviflar heller på, att fångar af båda könen aldrig borde finnas i samma straffanstalt. Icke mindre enig är man derom, att fängelsernas nuvarande inredning gör det svårt att sysselsätta fångarne på ändamålsenligt sätt. I stället för att gifva dem göromål, som kunna göra dem duglige att ätervända till samhället, nödgas man använda dem till sådana arbeten, som till stor del blott passa för straffanstalten. De här antydda föremålen för en fängelsereform äro saker, om hvilka olika meningar icke råda bland de sakkunnige. Men till och med afbjelpandet af dessa brister — fortsätter utskottet, hvars anmärkningar härom ega ett så allmänt intresse, att jag torde kunna anse mig berättigad att återgifva dem något utförligare — skulle vara mycket långt ifrån att föra fängelseväsendet upp på höjden af vår tids id6er om hvad som på detta fält med rätta bör fordras. Den ståndpunkt, hvartill vetenskap och erfarenhet härutinnan ha ledt, är utan tvifvel betecknad genom hvad som har fått namn af det progressiva straffsystemet. Alla desystem; som i första hälften af innevarande århundrade bekämpade hvarandra, ha efter hand blifvit öfvergifna såsom overkställbara för sig ullena eller i sin hela stränghet. Man har småningom kommit att inse, att både Philadelphia-systemets absoluta afsöndring och det s. k. Auburnska tystnadssystemet ha i många afseenden lika stora skuggsidor som det gamla gemensamhetsfängelsesystenuet. Det progressiva eller, såsom det äfren har kallats, det irländska systemet, kan leremot till en stor del betraktas såsom en sinnrik kombination af dessa olika metoder den Auburnska dock frånräknad). Panken leri är, att brottslingen genom en följd af sfvergångar från det strängaste till det millare och mildare skall på samma gång utstå let lidande, som hans brott mot samhällsordningen har förskyllt, samt ledas och förberedas att åter intaga sin plats isamhället såsom reformerad i moraliskt afseende och vjord duglig för lifvets värt. Slutligen beviljas honom, före utgången af hela den strafftid, hvartill han är dömd, en vilkorlig rigifning, d. v. s. han dimitteras från straffanstalten till fullt åtnjutande af sin rihet, men kan åter insättas, i fall ban försår sig. Under denna progress är meningen lerjemte, att inträdet ishvarje nytt stadium skall vara belöningen för godt uppförande den föregåendo graden. Således finns en ständigt verkande stimulus, som är egnad utt väcka till lif de bästa af de slumrande crafter, som kunna finnas till och med hos len mest brottslige, Detta system innevåller utan tvifvel det djupast tänkta, som lenna gren af den menskliga forskningen lar att uppvisa, och ehuru det ännu är för ytt, för att man skulle kunna af erfareneten draga någon säker slutsats om dess raktiska resultat, torde det dock onekligen unna anses för det jemförelsevis fullkomigaste. Flere skäl, bland andra afseendet Jå de dermed nödvändigt förbundna, utomrdentligt stora ekonomiska bördorna, försjuda likväl för närvarande en fullständig morganisation af vårt fängelseväsen enligt let här antydda systemet. -Deremot kan let väl vara fråga om att ur det progresiva straffsystemet upptaga en enda länk, iemligen den vilkorliga frigifningen, Väl nåste det erkännas, att denna passar bäst illsammans med hela raden af reglor, som illbhöra detta system; men likasom oberoende leraf mycket kan anföras för densamma, så ar det i flere länder i sjelfva verket an rändts, utan att ställas i samband med ågon egenhet vid fångbehandlingen för öfigt. Det förefaller troligt, att den utsigt tt återvinna friheten, som derigenom öppnas ör fåegen, men som dåligt uppförande af ionom skulle förspilla, måste visa sig vara n mycket verksam sporre till sjelfanstränging och sann förbättring. På samma gång ifver det samhället en större säkerhet och rygghet än ofta förekommande benådningar, lerigenom att den frigifna fången utan alla mständigheter kan återinsättas i straffantalten, i fall han genom sitt uppförande isar sig förmånen ovärdig. Såsom redan nmärkts, har systemet också varit tillämjadt utan samband med de moderna ideer m fångbehandlingen, som ligga i det proressiva fängelsesystemet. Under namn af ticket of leave-systemet har det länge besagnats i England. I den nordtyska straffagen finns det likaledes upptaget, utan att rara förbundet med bestämda reglor om fänselsernas inrättning eller fångarnes behanding, ehuru dock med en förutsättning i detta utseende. Den särskilda plats, som straffarhete på ifstid enligt nu föreslagna förändringar skall ntaga, då det till stor del kommer att träda dödsstraffets ställe, har väckt fråga, om icke ävekilda afdelninsar härda inrättas för denna