Aftonbladet – 18 juli 1872, sida 3

— Det nordiska industrimötet höll åter sammankomst i måndags, hvilken började med en diskussion om: industrimuseers betydelse för industrien. -Tidningsmedarbetaren Ad. Bauer inledde diskussionen härom, anmärkande, att industrimuseer intaga en vigtig plats bland de åtgärder, som ha arbetarnes och handtverkarnes undervisning och upplysning till syftemål, och att de i synnerhet gjorde sin rätta tjenst, då de ställdes i samband med industriskolor. Talaren redogjorde för industrimuseerna i främmande länder och uppehöll sig dervid förnämligast vid Kensingtonmuseet i London, hvilket stiftades, sedan den första verldsutställningen år 1851 hade visat engelsmännen, att de stodo mycket långt efter fransmännen i afseende på konstindustrien. Man hade i samband med Kensingtonmuseet ställt ambulatoriska museer eller samlingar af ut märkta alster af konstindustrien, hvilka fördes från stad till stad. På tio år hade museet varit i 38 städer och hade besökts af 735.886 personer, och omkostnaderna betäcktes rikligen af inkomsten. I Tyskland Hade man först på den senaste tiden börjat inse industrimuseers betydelse, och år 1864 hade i Wien ett museum blifvit grundlagdt, hvilket nästan kan mäta sig med Kensingtonmuseet. I de nordiska länderna funnos sådana museer ännu icke; i Sverige sökte man förmå staten att inköpa ett enskildt museum, i Danmark hade mån museerna, Thorvaldssens arbeten samt konstnärernes samverkan med handtverkarne att tacka för, att konstindustrier der stod så högt, men ett industrimuseum behöfdes likväl. Talaren sammanfattade härpå sina åsigter i denna sak sålunda: industrimuseerna böra ansluta sig till de tekniska skolorna, tillträdet till dem bör vara så lätt som möjligt, och man bör så mycket som möjligt draga vinst af deras material genom föreläsningar m. m., hvarefter han slutligen redogjordo för resulta terna af deras verksamhet. Amamnuensen Eichhorn instämde i föregående talares åsigter och föreslog följande resolution: Mötet uttalar sin önskan, att konstoch industrimuseer, lämpade efter de tre nordiska rikenas behof och förhållanden, inrättas så snart som möjligt, samt att härtill först och främst användes hvad som kan aflåtas ur statens samlingar, utan attskada dessas egentliga ändamål. Hr Bauer ville Hellre lägga tonvigt på målet än på medlen i den eventuella resolutionen och väckte derför följande förslag: Med erkännande af industrimuseers betydelse så väl vid den konstindustriellautbildning genom tillegnandet af forntidens alster, de erbjuda, som ge: nom det tillfälle, de lemna att studera. nutidens storartade utveckling på industriens område, uttalar församlingen sig för nödvändigheten af sådana i samband med handtverksskolor. — Diskussionen härom skulle fortsättas i dag. Härefter företogs frågan om tullagstiftningen till fortsatt behandling. Fabriksidkaren Anker Heegaard förordade det af redaktören Rimestad framställda förslaget till resolution: Mötet besluter med den inhemska arbetsverksamhetens och den inhemska arbetsklassens behof för ögonen bestämdt afstyrka att öfvergå från de nuvarande tullförordningarna i de tre nordiska rikena (för Danmark 1797 års frihandelssystem) till det rent finansiella tullsystemet, innan ömsesidighet med utlandet i detta afseende samtidigt erhållits. — Talaren framHöll i synnerhet nödvändigheten af ömsesidighet; utan ömsesidighet är frihandel som en stöfvel utan ofvanläder. — Grossbandlaren E. Thune var emot denna resolution, emedan det icke var lojalt att uppställa ett vilkor, som omöjligt kunde uppfyllas. Han förordade de af honom framställda förslagen, hvilka gingo ut på: 1) att nytt skydd ieke bör gifvas, och 2) att det nuvarande skyddet bör afskaffas med billigt afseende på de nuvarande förhållandena, — Grosshandlaren F. Twtein talade i samma syftning som Heegaard. — Redaktören Bime stad ansåg Thunes förslag icke innehålla någonting annat än hvad som 1797 års för ordning uttalade, Den, som betviflade; att