Aftonbladet – 17 juli 1872, sida 2

klädda med skinn och fotsacken äfvenledes fordad med sådant. En eldig fux var ispänd de fina skacklorna och tycktes anse sitt bihang som ett lekverk, der den ilande trafvade framåt, otåligt skakande sitt vackra hufvud, så att bjellrorna på seldonen klingade genom den klara luften, På det mjuka sätet satt i egen hög person George. sjelf, hållande de långa tömmarne, hvilka han just nu drog kraftigt åt sig för att stanna bredvid damernas vagn. Det är Georges släde, svarade Agnes på Elfridas utrop. Han måtte skickat efter den ända ifrån Milborough; hvilket verkligen också var riktiga förhållandet. George hade flerfaldiga gånger i Milborough väckt uppseende, beundran och afund, då han kuskat genom de små gatorna med sitt eleganta ekipage, ettdera åtföljd af sin syster eller ock ensam, i hvilket senare fall mången ung dam, som sett honom fara förbi, med en saknadens suck tänkt på, huru angenämt det skulle hafva varit att få intaga den tomma platsen bredvid honom. Nåväl, ladies, sade han, lemnande tömmarne åt kusken, och gick fram till vagnsdörren, hvad tycka ni om min släde? — Måtte nu bara kylan ega bestånd. På hvad sätt har du fått den hit, George? frågade Agnes, då han hjelpte henne stiga ur. Naturligtvis med bäntäget, mitt barn. Jag skickade efter den. Men hvarför gjorde du det? Nu vill du veta för mycket, svarade han skrattande, . Mrs Trehernel -jaghar edra skridskor i min ficka; tillåter ni attjag sätter dem på er? v Hen satte sig ned och räckte fram fötterna för att få skridskorna påspända. 7 Elfridas fötter voro icke ovanligt små; men utmärkt väl formade och i proportion till