Aftonbladet – 17 juli 1872, sida 2

KRNINPINESN ENT HE ning, Han sjelf var en utmärkt skicklig skridskogångare och alltid till -reds att räcka henne en hjelpsam hand, då hon vacklade, och med ett uppmuntrande beröm sporra henne till nya försök. Höelene deremot hade icke alls gjort några framsteg. Hon var tung, ovig och klumpig i sina rörelser, förlorade genast tålamodet, när hon misslyckades, och blef dessutom mycket stött, då hon inbillade sig, att de andra funno henn6 löjlig. I synnerhet förargade det henne, att kapten Treberne icke syntes fästa minsta afseende vid, om hon gick eller ej på sina skridskor. Han hade några gånger skjutit henne fram och tillbaka på en kälke, men dervid stannade hans uppmärksamhet. Mr Treherne kunde naturligtvis endast vara åskådare. Mr Ryder desslikes, då han ej kände den. ädla konsten. Mr William hade ett par gånger försökt att stöda Helene vid hennes utflykter öfver dammen och att säga henne huru hon skulle föra sina fötter, men han: hade funnit henne alltför tung och gensträfvig, hvarför han tagit Agnes till sin discipel, Hon var visserligen ej så orädd som Elfrida, men förlorade aldrig tålamodet, och gjorde derför ganska säkra, ehuru ej så snabba framsteg. Den morgon, hvarom nu är fråga, hade William erbjudit sig att kuska alla damerna tillika med onkel och mr Ryder: till banan. Det var en herrlig dag, och lynnena voro högstämda, På himlen fanns icke ett enda moln; hela firmamentet var en oändlighet af kall och blånande genomskinlighet, på hvilken ögatmed behag hvilade. Den frusna marken -knärrade under hästhofvarne, der de -trafvade friskt undan med: den fullsatta kaleschen, och andedrägten från de frustan de hästarne steg som lätta moln upp i der