Aftonbladet – 17 juli 1872, sida 2

allt som var upphöjdt, ädelt och intagande, visserligen icke mycket tänkande på andra, men ännu mindre på sig sjelf — skulle blifvit af samma föremål så mäktigt attraherade, ett väsende så oskyldigt och om sin fängslande förmåga omedvetet, en sådan motsats till dem båda. William älskade henne för sin egen skull, och George började, ehuru han ej ännu anade verkliga förhållandet, älska henne för hennes skull. Häruti låg den enda, men ganska väsentliga skilnaden mellan deras känslor för henne, Elfrida orkade icke länge gå på skridskor; hon blef till följd af ovana dervid snart trött. Under det de sutto för att hvila en stund vid öfra ändan af Fiskardammen, började hon återigen tala om släden. Det var bra vänligt af er att skicka efter den så lång väg; det skall blifva så roligt att åka deruti. Ja, så länge kölden håller i sig; men mrs Treherne, ni skall inte berömma mig mer än jag förtjenar. Jag ämnade alltid att, då jag lemnade England, skicka släden till Ariscedwyn. Då jag nu fann det sannolikt, att vi skulle få en varaktig kyla, tog jag hit den litet förr än jag eljest skull hafva gjort. Då ni lemnar England!... Skall ni resa härifrån, kapten Treherne? Elfridas an: sigte och röst uttryckte det högsta intresse och mycken förvåning. Ja. Vet ni inte, att jag väntar att blifva beordrad till Canada? Jag är inte säker när det blir, kanske om en vecka, kanske också först om en månad — jag är emellertid redo att ge mig af vid första underrättelse. Är ni? Det var en sorglig nyhet. Ors den uttalades med sänkt röst, och Elfridas hela utseende antog en prägel af nedstämdhet; hvilket ioke undgick ge. (Forts,