Aftonbladet – 17 juli 1872, sida 2

tror bestämdt jag skulle kunna det -låt mig försöka. Mina arma ben, sade han i en ömklig ton, det blir väl inte ett enda helt qvar till vi komma hem. Skona mig för denna gången! Låt mig lefva litet längre, mrs Treherne. Hon skrattade åt hans prat. Han smickrade henne högst sällan, och då han afböjde något af hennes ofta barnsliga förslag, skedde det alltid på ett artigt och skämt samt sätt. Vi gå ned på isen nu så länge, sade han, så få vi se huru det sedan blir med hemfärden. TI alla fall har ni lofvat att åka med mig, mrs Treherne, eller hur? Det är ju öfverenskommet? Är ni färdig nu? Så, gå inte för fort, Ingenting är bättre än en god början. Han ledde henne försigtigt ned på banan. stödde henne först tills hon var säker på sig sjelf, tog sedan hennes hand i sin och började löpa ut öfver den jemna, klara isen under ideliga bravorop från mr Treherne och William, Hon såg frappant bra ut denna morgon med sitt sköna hår (jag kan ej hjölpa min svaghet att så ofta nämna detta, men felet skulle säkert ursäktas af dem, som sett det) hängande ned omden korta skinnjackan och klädningen uppfästad öfver en stickad. mörkröd sidenunderkjortel. Hade William under den första perioden af sin förtjusning beundrat Elfrida, så gjorde George det nu i dubbelt mått; han ansåg henne för der mest fängslande gvinna han någonsin sett På hennes skönhet tänkte han endast som ett appendix till: hennes öfriga företräden Det var besynnerligt, att dessa tvenne män. hvarandra så olika i tycke, smak och åsig. ter — den ene själlös och egennyttig, den andre så förfinad och rik på uppfattning af