Aftonbladet – 16 juli 1872, sida 2

öfvar mig, derföre har jag på sista tiden legat af mig betydligt. Inga undflykter, sade George, närmande sig de båda damerna; der står pianot och här är ett auditorium, färdigt att applådera. Gif oss en sång utan ord, Ågnes. Ja, om du sedan vill gifva oss en med ord, sade hon och gick till pianot. Musiken var Elfridas element. Hon stod alldeles försjunken i hänförelse öfver Agnes mästerliga utförande af det begärda stycket, De klagande tonerna ljödo i Elfridas öron som en vemodsfull saknad öfver en flydd sällhet. Tanken på Grace och modren smög sig öfver henne och kom hjertat att slå hårdare; just då talade George till henne. Q, var tyst! utropade hon nästan häftigt. Hennes kinder brunno, hon andades kort och lyssnade oafbrutet till de smekande tonerna, Han talade icke till henne förr än stycket var slut; då vände Elfrida sig till honom med ett småleende, Var jag mycket oartig nyss? sade hon, Nej, inte det minsta, svarade han. Ni måtte tycka mycket om musik, mrs Treherne? Ja, oändligt mycket! Jag skulle aldrig tröttna att höra derpå. Jag glömmer nästan att jag är på jorden; det är som lyftes je Hå tonernas vingar till en annan verld, Hennes ögon blixtrade af entusiasm ; hon var skön, a Spelar du inte sjelf, Elfrida? frågade gnes. Helt obetydligt. Jag endast ackompagnerar mig. Åh, då sjunger du! Ja, det gör jag. Jag skall gerna sjunga, om TI viljen det. i Hennes ifver uppkom ej af begär attlåta höra sin förmåga; den var blott en yttring