Aftonbladet – 16 juli 1872, sida 2

förut, att han beklagade den qvinna, som skulle blifva Williams hustru. Nu, sedan han sett henne, gjorde han det icke mindre. Hon var alltför mycket barn att hafva kunnat utröna Williams karakter före giftermålet, Den,som gjort det och ändock kunde älska honom, skulle varit alltför mycket af hans egen beräknande natur, icke ett så oskyldigt väsende som hon, George kunde aldrig erinra sig hafva sett en så ren och öppen blick. Det låg en utpräglad karakter i hela hennes ansigte. Tillfälligtvis kunde öfverläppen satiriskt krökas och munnen dragas till ett föraktfullt smålöje, men de stora, mörka ögonen med sin barnsligt älskliga viCk, j dem hade säkert ännu ej passionens, icke öN8 kärlekens eld flammat. Om den härjande stormen grumlat deras rena vatten äfven aldrig så hastigt, skulle den sopat med sig den ljufva mildheten i deras uttryck och ersatt den med en skuggning omkring deras glans; ännu fanns barnets blick qvar, men passionen skulle komma. Något förtroligt samtal uppstod icke mellan de unga damerna i salongen. Helene satte sig med sitt arbete vid ett bord för sig sjelf; Agnes stod vid elden och försökte samspråka med Elfrida om pensionen, om Madras, om deras resa m, m., men hon fann henne icke mycket meddelsam, snarare slaten. Agnes ville gerna komma på en vänskaplig fot med henne, men de samtalsämnen hon hittills valt voro icke nyckeln till Elfridas öppenbjertighet. Då herrarne inträdde, hade de nyss börjat tala om musik. Jag vet, att ni spelar, sade Elfrida till Agnes. Jag hörde ofta talas omer talang hos misserna Plimpton. Ja, jag har spelat mycket förr, sade Agnes obesväradt, men vi äro trångbodda homma och mamma tycker inte om, att jag