Aftonbladet – 13 juli 1872, sida 3

som kammaroch kommerskollegium förordat och hemställt i afgifvet utlätande — hvilka beslut K. M:t genom kungörelse af den 9 Juni 1871 fastställde. Då således en omsättning af skyldigheter förestår, har utgifvaren ansett för de skattskyldige nyttigt att i frågan blifya hemmastadda, och derför bar han samlat och meddelat alla de utred ningar m, fl. handlingar som röra i fråga varande beskattningsförhållanden. Det är bekant att tackjernstiondens upphörande länge utgjort ett önskningsmål i de privilegierade bergslagerna, och då 1871 års riksdag fattade ofvanantydda beslut, mottogs deti bergslagerna med mycken belåtevhet. Men sedan har stämningen undergätt en icke oväsentlig förändring. Det erkännes visserligen att tackjernstiondens borttagande tillskyndar bergshandteringen fördelar, men dessa bero på vederlaget som skall gifvas, Utgifvaren framställer som en önskan att, när vederbörande (menas naturligtvis de skattskyldige) i sinom tid blifva hörda öfver kammarkollegii väntade förslag till räntepåföringår, man icke obetingadt, utan först efter noggrann pröfning godkänner, hvad som i detta afseende kan blifva föreslaget, och att man, såvidt möjligt är, söker förekomma all sådan beskattning, som icke är fullkomligt öfverensstämmande med gällande författningar. Det synes dock vara än mera en annan omständighet som påverkat utgifvaren och med det resultat att han synes böjd för att den så länge påyrkade reformen skall uppskjutas; han yttrar nemligen: de anspråk på likställighet i beskattningsafseende, som på senare tider mer och mer framträdt, uttalande sig dels för en billig aflösning, dels ock, samt kanske ännu mera, för en på längre tid utsträckt afskrifning af grundskatterna, synas icke välöfverensstämma med ytterligare päföring af dylika skatter, och denna omständighet förblifver en särskild anledning till uppmärksamhet för samtliga vederbörande vid tackjernstionde-vederlagets bestämmande och påförande. Hvad med denna admonition egentligen menas, torde af enhvar kunna förstås.