Aftonbladet – 13 juli 1872, sida 3

Itjena sin utkomst, ntstöter och ofta rent af Inödgar honom att åter beträda den väg, som leder till fängelset. andra sidan föreIkomma ock svar, mot hvilka ett och annat torde vara att invända. När sålunda åt Idesvis fordras af fängelsetjenstemännen, uppräknas, kan man ej undgå att anmärka att, om det hufvudsakliga ögonmärket Jalltid vore sådant, det måste anses för en Talldeles exceptionel otur, att det, såsom blott allt för väl kända förhållanden ådagalagt, Istundom så fullkomligt förfelats. I ettfullständigt riktigt svar skulle man nog nödgas vidgå, att det vid åtskilliga utnämningar af fängelsedirektörer icke varit någon fråga alls om de der utmärkta egenskaperna, utan blott derom att skaffa den eller den personen ett godt brödstycke. Vivåga säga, att denna erinran mot det afgifna svaret är lika befogad, som en dylik skulla vara, derest vär po tetyrense. efter att hafva angifvit sina åsigter om de hos en postmästare önskvärda egenskaper, tillade att just dessa vore de bestämmande vid postmästareutnämningar. Emellertid medgifva vi gerna, att det ej kan vara roligt att inför en internationel kongress uppenbara oefterrättligheter i sitt hemlands befordringssystem. — När det heter, att i de svenska fängelserna le travail est toujours dune nature industrielle, frukta vi att detta uttryck kan missförstås derhän, att allt fängelsearbete i Sverige vore egnadt att utbilda eller underhålla en för den frigifne nyttig yrkesskicklighet, hvilket ju ej gerna kan sägas om den enformiga sysselsättningen att tukta gatsten m. m. Svaret på tjuguåttonde frågan — om procenten (nombre proportionnei) af fångar som kunna läsa och skrifva — borde, synes det oss, hafva kunnat lemnas exakt, i stället för med ett allmänt uttryck som, ganska oförtjent, måhända skall tolkas såsom en ntsmyckning af verkliga förhållandet. I svaret på frågan om brottens orsaker talas ej blott om vikingalynnet, som urladdar sig i våldsamheter, utan tillskrifvas dessa också den fientlighet, som af politiska skäl fordom egde rum mellan befolkningarna å ömse sidor om danska gränsen, Vikingalynnet — må passera, dess åberopande har poetisk häfd; men mot den senare delen af satsen inlägga vii den prosaiska sanningens namn en reservation. Det är ju väl bekant att fordom, medan statsmännen förde krig och voro ytterst förbittrade mot hvarandra, deremot befolkningarna åå ömse sidor om danska gränsen helst ville lefva i ro och vänskap samt med hvarandra slöto s. k. bondefreder. Nationalhatet, det mycket omtalade, har i sjelfva verket aldrig varit — nationelt, det har mera funnits hos förra tiders maktegande och historieskrifvare. Emellertid är svars-skriften ganska läsvärd; den innehåller flere intressanta uppgifter och uttalanden. Medeltalet af återfall i brott under de sista fem åren säges vara 28 procent. — Mer än 90 proc. af fångantalet uppgifves ej kunna något handtverk — skäl nog för den af hr Olivecrona yrkade reform i fångpersonalens sysselsättning och undervisning. Bland de olika fångvårdssystemen uttalar sig författaren, och derpå taga vi med nöje fasta, för det proIskilliga vackra egenskaper, som företrägressiva, irländska, äfven efter sin upphofsman sir Walter Crofton uppkallade systemet. — Cellfängelsernas autal uppgår för närvarande till 38. -— Sällskap för frigif-) nes understödjande finnas numera qvar blott i två provinser, ett nedslående bevis, hur litet den enskilda välgörenheten, med alla sina goda afsigter, i detta fall förstått sin uppgift. Den andra afhandlingen (32 sid. jemte teckningar af fängelserna å Längholmen och Nya varfvet), som är tillegnad professor Holtzendorff och synes hafva tillkommit i följd af dennes önskan att lära närmare känna de svenska förhållanden, som här redovisas, innebåller först en öfversigt dels af svenska straffrätten enligt 1734 ärs lag och dess förändringar före 1864, dels af det gamla fängelseväsendet och den för tjugufem år sedan började fängelsereformen, dels af nu gällande strafflags hufvudsakligaste bestämmelser, hvarefter af fångvårdens nuvarande inrättning och tillstånd lemnas en beskrifning, åtföljd af statistiska tabeller. En och annan oegentlighet ha vi lagt märke till. Så, när det talas om fattigvårdslagstiftningens förändringar, heter det att den nya lagen af 9 Juni 1871 tillförsäkrar äfven åt barn m. fl. fattigunderstöd; häraf kan den oriktiga slutsatsen dragas, att den nya fattigvårdsförordningen utvidgat rätten till fattigvård, och att den förut gällande lagstiftningen lemnade barn m. fl. åt sitt öde. När förordningen om nya strafflagens införande, hvilken lika väl som sjelfva strafflagen är en af riksdag och regering gemensamt stiftad lag, kallas ordonnance royale;, är det fara värdt att den främmande läsaren förmodar, att i vårt land konungen eger att i administrativ väg utfärda påbud om de fall, då personers häktning är tillåten. Sid. 19 säges, att cellfängelser finnas i rikets 25 provinser, N För öfrigt finna vi här uttaladt, att den nu gällande strafflagens straff-minima äro för höga; att vanfrejden är ett svårt hinder för en frigifven straffånges återgång till hederlig verksamhet; att straffarbete och enkelt fängelse äro för stränga straff för vissa af de brott, som i nu gällande strafflag dermed äro belagda. I denna framställning, liksom i svarsskriften till kongressen, yttrar sig förf. för anordnandet af en särskild skola eller lärokurs för dem, som vilja egna sig ät föngvärden. Det upplyses, att i Malmö gemensamhetsfängelse redan ett antal nattceller samt verkstäder blifvit inrättade, att fångvårdsstyrelsen underställt regeringen en dylik plan beträffande ett par andra gemensamhetsfängelser. Arbetet erbjuder mycket af intresse, hvartill vi bland annat räkna, att författarens åsigter om de nuvarande bristerna och om de förbättringar, som böra vidtagas, väsentligen öfverensstämma med de af hr Olivecrona uttalade. Denna öfverensstämmelse mellan fångvärdens chef och en ledamot af rikets högsta domstol synes oss rätt betydelsefull: båda ha en omfattande erfarenhet, men vunnen på något olika vägar. Ae tä RR Ae: fr HA, AA Hr Mr RS AA