svenska eller 240 danska mil jernvag, på ; hvilka år 1870 befordrades något öfver millioner personer och öfver 49 mill. centner -Igods. I Norge anlades den första jernväger ;1 1859 och detta land hade nu omkring 44 I mil jernväg, på hvilka befordrades 7—800,00C I personer och omkring 10 millioner centner gods, Hvad slutligen ångbåtsfarten angår. iså har den icke fått den utveckling, man Ikunnat vänta, men den har dock på senare Itiden varit stadd i ett betydligt framåtskriIdande. Talaren ansåg det derför vara berättigadt, om han i sitt förslag till resolution uttalade ett erkännande af den utveckling, som egt rum. Talaren yttrade sig till förmån för befrämjandet af förbindelserna mellan de tre rikena, såsom genom direkt expedition af personer och gods med jernvägar och ångbåtar samt aflägsnande af de hinder, som uppresa sig mot sjöfarten mellan de tre rikena inbördes. Men man får icke förlora ur sigte, att en reform icke får betraktas som absolut utan i förhållande till statens krafter, hvarpå man hade ett närliggande exempel i återtagandet af den lag, som den danska regeringen förelagt och fått antagen af riksdagen, om uppbäfvandet af alla umgälder för den inländska sjöfarten, hvilken lag äfven skulle kommit förbindelsen med Sverige till godo. Om sexan på Klampenborg i lördags afton för deltagarne i det nationalekonomiska mötet skrifver Kjöbenhavns Dagblad att den var en ovanligt lyckad fest. Vädret var utmärkt godt, och i den vackra sommaraftonen togo alla omgifningarna sig dubbelt väl ut. Arrangementet var i sina materiella detaljer särdeles lyckadt, och till och med de vane stockholmarne skola säkerligen, menar tidningen, ha fannit sig belåtne med denna sida af saken; slutligen, hvilket var hufvudsaken, gaf en ypperlig sinnesstämning från början till slut sin prägel åt denna fest, bland hvars deltagare fanns ett jemförelse vis betydligt antal utmärkte män, men öfver hvilken dock midt i allvaret en ungdomlig. studentmötesjovialisk jemlikhetsanda sväfvade. Sedan man promenerat en timme i den vackra terrängen och njutit utsigten öfver Sundet, samlades man i den stora salen. som var vackert dekorerad med flaggor och vapen, och Ploug helsade såsom dirigent gästerne välkomna och uppmanade dem att taga för sig. När den första brådskande verksamheten omkring de välbesatta borden ar slut, gafs ordet åt grefve Sponneck, som föreslog ett lefve för de nordiska konungarne, påminnande om att desse delade den ivsigt, hvartill folken för linge sedan kommit, att en innerlig anslutning bäst båtade alla tre rikenas andliga och materiella intressen. Finansministern Wern föreslog ett lefve för de båda konungahusen. Ploug erinrade derpå gästerne, att de icke hade funnit Kjöbenhavn fullt i ordning. På våra vackra platser sågo de fula plank, och der innanför var det ett gräfvande och rotande, gammalt blef nedrifvet, nytt uppstod; men detsamma, som man såg, när man gick på gatorna, gällde också sjelfva samhället: äfven der gräfdes det i grunden och arbetades det på att rifva ned det gamla och skapa något nytt; och detta gällde icke blott om Danmark, utan äfven i Norge och Sverige. öfverallt var man något misstänksam mot de nya byggnaderna (hör!). Man mäste likväl söka sin tröst i den politiska och moraliska solidaritet, som i verkligheten fanns mellan nordens folk. Det hade varit ett hafvudsyftemål för mötet att styrka och utveckla den. Till och med om besluten på detta voro något allmänna, skulle mötet icke gå spårlöst förbi, utan man kunde med tillfredsställelse se på hvad som var uträttadt. Detta kom sig deraf, att inbjudningen till mötet hade hörsammats af så många akt ningsvärde och kunnige män. Han tackade för de uppoffringar, för många var det betydliga uppoffringar, de hade gjort för ati komma, och han hoppades, att de, när man nu skildes åt, skulle vara redo att hvar i sin krets arbeta i den anda, i hvilken man hade arbetat dessa dagar. Grefve Henning Hamilton tackade på de svenske deltagarnes. vägnar. Det band, som sammanknöt de tre folken, hade under den historiska utveck lingen i tidens lopp flere gänger brustit, mer naturens helande kraft hade läkt bräc korna, och de tre folken voro nu fastare sammanknutna än någonsin förut. Han på minde om de olyckliga tider, som hade öf vergått Danmark, men uttalade sin glädje öfver att landet hade rest sig och stod värdigt andra folks högaktning. Professor Broch tackade på norrmännens vägnar. Hvar och en af de tre nationaliteterna i norden hade sin särskilda nyans. Danmark kallade man hjertefolket, och det namnet förstod man i synnerhet, när man såg det mottagande, det af. sina gäster. Då han föreslog en skål för Danmark, ville han erinra derom, att let läg närmast Earopa och dess rörelser. Det mottog dem först, likasom det hade mot tagit den första stöten vid tillfällen, då vi skandinaver borde ha stätt vid dess sida hör, hör!), så visst som en man bör stå vid sitt ord, äfven det ord, ban gifveri ett jestligt lag. Han wille dock icke uppehålla sig vid hvad som kunde väcka sorg i hvar mans bröst, utan uppehålla sig vid nutiden. vid hvad Danmark nu visade, då det reste sig upp efter sina olyckor; det visade, att let är folkets karakter, det kommer an på. Den kratt, det hade utvecklat, var beundransvärd. Strid måste finnas i lifvet, och let skulle bli strider i Danmark, men den rätta andan skulle fortfara att lefva i Dan mark. Professor Frederiksen föreslog en skäl för Norge och Sverige. Norge var kraftens folk, om Danmark var hjertats folk. Det stod danskarne närmast i många afseenden, kände kanske också varmast för danskarne; från en stor allmän ståndpunkt stod likväl Sverige högre. Två saker ville han särskildt anmärka om detta land, två saker, som gjorde sig gällande i den nutid, till hvilken en så ärofull och stor historia hade ledt. Den ena var dess naturliga rikedom och mindre. de rikedomar, som den döda naturen innneböll, än dess folks naturkraft, less ungdomliga spänstighet och energi. Den andra var det sätt, hvarpå det fritt höjde sig öfver sä många insnärjande fördomar och skämde ut danskarne, omde ville hysa den allmänna fördomen, att de PR RN ARLAS