Aftonbladet – 12 juli 1872, sida 2

ning; men, o himmel! ögonblicket derpå var hon åter sysselsatt med George Tre? herne. Hon önskade till Gud, att William aldrig hade nämnt hans namn för henne. Hvilken hemlig instinkt bjöd henne väk att först rysa tillbaka och sedan längta att få rusa emot sitt öde! Mina läsare veta säkert långt före detta, att denne man och denna qvinna äro de tvenne, som i min berättelse skola bringa hvarandra lifvets högsta gsällhet eller dess bittraste sorg. Jag önskar icke, att med ett fespö i ett nu framtrolla upptäckter om deras kärlek. Deras hjertan voro bestämda att mötas och blifva ett alltifrån begynnelsen, ehuru olyckligtvis yttre förhållanden numera hindrade denna själsfrändskap att blifva för dem annat än en pröf. ning. Huru kunde hon väl ana, innan de ännu sett hvarann,; att detta sammanträfs fande hade varit bäst att undvika? Hafven I ej iakttagit, att före någon stor glädje ex ler djup serg ett slags förkänsla sagt oss, att något vigtigt förestod — en aning smugit sig öfver oss, som nästan kommit 088 att tveka om vi skulle gå framåt eller tillbaka! — kanske läggd de flesta ej märke dertill, men de känna den dock. Blfrida drog sig för att besöka Arriscedwyp, men gjorde likväl icke flera invändningar deremfot. Hon skret sjelt ett Jitet hjertligt bref till gamle herr Creherne, deri uttalande sin glädje att nuvsera få räknas som hans slägtinge. Dessutom upptogs heraes tid med förberedelser till resan — sorgtoiletter och andra små bestyr. Flennes svärmor såg med välbehag, att de skulle resa, ty honhade fått veta af sonen, att han önskäde hon skulle skaZa sig en annan bostad. Möblerna vore !onnes, men våning att placera dem uvi fick hon ombesörja sjelf. (Forts)