Aftonbladet – 12 juli 1872, sida 2

af, skola ha mera framgång och lycs att betrygga de sunda grundsatsernas umf. Alla underrättelser från Bretagne bekräfta t general Trochu, trots sin afsägelse, skall ifva återvald. I anledning af det tal, hvari skiljedomolens i Genåve ordförande grefve Sclopis talade den förhoppning, att i framtiden inrnationella skiljedomstolar skola komma ;t lösa internationella tvister, yttrar Leoinne i en artikel i Journal des Debats: Det är otvifvelaktigt ett stort framsteg ch ett stort exempel, när två nationer af irsta ordningen sädana som England och .merika underkasta sina tvister en skiljeomstol, bestående af italienare, schwe-izare ch brasilianare; men vi ha sett för hv. lika vårigheter denna skiljedom varit utatt, ehuru den endast bade att afgöra maeriella frågor. En amfiktyonisk domstol kan ndast afgöra mellan parter, som redan äro fverens eller som äro ur stånd att göra hotstånd. I närvarande fall var det tydligt, tt man på ingendera sidan önskade en våldam brytning, och att lösningen blifvit unlerlättad genom denna ömsesidiga önskan. Men om England och Amerika verkligen aft några motiv attföra krig, skulle de icke 1a erkänt någon skiljedom och icke ens sökt ;n sådan. Styrkan står öfver rätten. Denna ras har blifvit ett ordspråk, ehuru vi allrig sett den officielt erkänd, och ehuru den man, hvilken det tillskrifves, positivt förnekat det, omnämndes likväl frasen af Gnevelomstolens ordförande. Vi skola i detta uttryck, ifall det blifvit fäldt, i likhet med bonom, se en förolämpning mot rättvisan och civilisationen, men icke mot sanningen och historien, med hvilka det tyvärr stämmer alltför väl öfverens. En skiljedomstol är gjord för låpprisaker, icke för saker af större vigt, och krafter, hvilka ingen diplomati kan förekomma, kunna frambringa en brytning. Efter Krimkriget förbundo sig de makter, hvilka voro församlade på kongressen i Paris, att aldrig förklara krig utan attförst ha underställt de neutrala makter skälen dertill. Sedan den tiden har emeliertid Frankrike haft sitt italienska krig, Preussen sitt österrikiska krig och Tyskland sitt franska krig. Det skulle vara intressant att veta, hvad det vid dessa tillfällen blifvit af de neutrales skiljedom. En skiljedom utöfvas i sjelfva verket endast af de stora makterna öfver de mindre, Så lunda ha: vid många tillfällen under de sista 40 åren allianser mellan Frankrike och England hindrat lokala tvister attsätta Enuropa i låga. Stormakterna utgöra ett amfiktyoniskt råd, när det är fråga om mindre makter. Men när stormakterna sinsemellan söka strid, hvad kan hindra dem att göra det? I denna mening kan man säga, att styrkan står öfver rätten. Det är en stor skilnad mellan en skiljedom för afgörandet af en penningfråga såsom nu i Genåve och en skiljedom för afgörandet af sådana svåra frågor, som röra nationel ömtålighet, religiös antagonism eller furstlig äre lystnad. På den tiden, då det fanns en religion och en kyrka, utöfvade påfven ettim ponerande moraliskt skiljedomarekall, anbe fallde vapenhvila med gudomlig auktoritet och uppdrog gränslinier icke allenast till lands utan äfven till sjös. Den närvarande generationen har blifvit uppfostrad i hat til den heliga alliansen, och likväl om vi när mare analysera de något mystiska ordala gen i fördraget, kunna vi icke undgå at deruti se de sanna grundvalarne för natio Inernas pacifikation och förening. Men TI närvarande tid komma skiljedomstolar en dast att afgöra rent materiella frågor. Äf I ven inom dessa gränsor ha vi sett, hurt Jofta underhandlingarna varit nära att af I brytas, och ännu äro vi knappast säkra pi latt det är slut. Vi mäste uppriktigt in stämma i de önskningar skiljedomstolens I Geneve ordförande uttalade; men vi kuan licke drifva våra illusioner så längt, att v I tro att denna skiljedonistol konstituerar e! linternationel lagstiftning och förebådar de! allmänna fredens ankomst. Vi ha exempel som ligga alltför nära till hands. Alla d mäns drömmar, som under så många år oc lat och predikat freden, ha blifvit på evt alltfö hårdhändt sätt medfarna af verkligheten fö att vi skulle erfara något annatintryck vi läsningen af hr Sclopis yttrande än et sorgligt platoniskt välbehag. TRENTER Ae