Aftonbladet – 11 juli 1872, sida 2

RR så god och stig in, miss... mistress, tillade hon, jag ber om ursäkt. Hon satte ljuset på bordet i matsalen och skyndade upp för tappan. William FTreherne gick ut igen för att Löra upp med kusken, och, som han sällan betalade någonting utan en det om en stund. föregående ordvexling, drog c Under tiden satt Elfrida på den långa, hårda, gammalmodiga mahognysoffan, afvaktande hvad som nu skulle följa. Det var en tråkig och bedröflig hemkomst enligt hennes uppfattning. Icke ett enda väsende, som välkomnade henne eller ens hade aning om hennes tillvaro. Hon såg sig omkring i rummet, som i detta halfmörker tycktes ännu dystrare, och det förekom henne, som det stora porträttet af den aflidna, hvilket hängde öfver spiseln, hade fästat sin stela blick på henne. Hon blef nervös och rädd och längtade efter sin man, den ende hon här kände, gick derför ut och ställde sig hos honom på trappan. Elfrida! du förkyler dig, mitt barn, sade han, det är bättre du gär in — men hon stod qvar tills kusken, efter mycket knot, slutligen fick nöja sig med betalningen och hade packat ur vagnen. De voro ännu qvar derute, då en figur kom ned för trappan — och William igenkände sin syster Dora. — Då han kysst henne, yttrade han samma ord som till tjenarinnan förut, Dora, se här är min hustru! Det var nog godt och väl, men som det var beckmörkt ute i förstuganl, der presen tationen skedde, kunde ingen hustri upp täckas, och hela det första sammanträftandet mellan de båda svägerskorna var ssäledes, minst sagdt, besynnerligt. Dora var ej den som kunde på ett angenämt sätt förmildra ett tillfälligt obehag, hon sade blott: