alla dem hon så högt älskade, ova för hvilka hon var så dyrbar. Grace -— O, på Grace tordes hon icke tänka! Hop kunde icke fatta, att hela detta återseenåg med den så kort derpå följande skilemessan vore en sanning, eh verklighet Alltsammans föreföll henne som en nattlig villa, en oredig dröm, från hvik ken hon ibland trodde sig komma att upp: vakna för att återfinna sig sjelf i sin lilia bädd hos misserna Plimpton. Ehuru hvarja dag var egnad att hes henne inskärpa 34vertygelsen om hvad som uu faktiskt existeråde, bringades homne derigenom intet medel till ändring eller undflykt; fastmera motsatsen. För pårvarande voro dock dessa tryckande tankar bannlysta, ty den allherrskande känslan hos henne var trötthet — en ideligen tilltagande tröttbet oca förlamande kraftlöshet. Hon och hennes man voro bland de första som gingo i land. Elfrida bade försökt motsätta sig att do före morgonen skulle lemna ångbåten, men hade slutligen måst undfalia för Williams vanliga envishet att genomdrifva hvad hån ville — och detta var att gå i land, oberoende af trötthet, besvär och obehag af allehanda slag. Ansträngningen hade dock varit henne för stor. Med en brinnande hufvudvärk, alla lemmar skälfvande och hjertat mer än någonsin beklämdt, tycktes hon nästan vilja falla ihop, Uppassaren stirrade på henne, då han kom med brickan, hvarpå den begärda maten, kall fågel, hammel samt kaffe, stod. Med ansträngning lyftade hon upp sin arm, då hon bredde duken på bordet, och lät den straxt falla tillbaka samt sänkte åter hufvudet i handen, (Forts)