mm —ÄHHMHMHMHMMHMM alltid har varit emot mig, och huru ni till öfverflöd försett mig med allt hvad jag önskat; men sanningen att säga, kan intet nöje i England gifva mig hvad jag åstundar. Blott i ett främmande land finner man fullständigt ombyte. Ingenting kan ändra mitt beslut. Jag känner mig inte lycklig förr, än jag får resa. Ju mindre vi tala om den saken, desto bättre. Mr Treherne återtog med en suck sitt spel. På George uttryckte sig så der bestämdt, visste de, som bäst kände honom, att motsägelser tjenade till intet. Helene upprepade straxt derefter sin begäran om en sång, men han behöll fältet mot henne med samma framgång som förut, då onkeln anmärkte: Skulle du inte, för att göra mig ett nöje dermeå, vilja sjunga, George; jag skulle så gerna vilja höra Standarbäraren, du vet; det är 24 mine gamla favoriter. George, som just stod på väg att åter neka, hejdade sig vid denp byR uppmaning; ja, jag skall mycket gerna sjungå för er, onkel. Bästa Agnes, vill du taga reda p. noterna; och när sedan allt vari ordning vid pianot och ackompagnementet skulle börja, gick han långsamt fram med sin bok i handen, stälde sig bakom systern och fortsatte att läsa, till dess sista tonen af preludiet förklingat. Jag tror nog att det var litet affektation i hans sätt, men betänk också huru bortskämd han blifvit!... När ögonblicket var inne att sjunga, slog han igen boken, och ännu hällande den i han den, började han — men hvilken sång! Så afgjordt storartad i begynnelsen, så klagande mild i midten, så hänförande öm uti slutet. Hans åhörare släppte allt annat och yoro idel öra, Helåne hade aldrig hört en