Aftonbladet – 6 juli 1872, sida 3

;Jönskar se lyckliga, tvingar sig att skiljs dem åt och derigenom dömer sig sjelf till enslighet och sorg. Der är den unge Mar tin, med ofantliga tankar om sig sjelf, som Tkänner sig förorättad af farfadren och der för i stället för att söka försoning i sin tur förorättar honom tillbaka; som tycker (Sig göra en stor uppoffring genom att välja en ädel qvinnas kärlek framför farfadrens ynnest, men anser det alldeles i sin ordning att hennes kärlek till honom skall kosta henne dagliga lidanden; som är anspråksfull och fordrande mot sina verkliga vänner, hvilkas värde först långvariga pröfningar lära honom inse, men eger föga kraft att bekämpa de vidrigheter, för hvilka hans egna fel utsätta honom. Der är gamle Martins broder Anthony, som koncentrerar hela sitt lifs sträfvan på att göra sin ende son rik och lära honom uppfatta rikedomens fördelar och härigenom kommer denne att önska hans död och trakta derefter. Der är kusinen Pecksniff, den girige intrigören, som förstår att insvepa sin moraliska ruttenhet i en slöja af aktningsvärdhet och af hvarje omständighet i lifvet tager sig anledning att hålla ett salfvesefullt tal, späckadt med moraliska sentenser. Der äro hans döttrar, Charity och Mercy, uppfostrade till kärlekslöshet, afund, öfvermod och intriger, i hvilken riktning den förra utvecklar sig till verklig grymhet, under det den senare brytes genom de hårdaste lidanden, dem hon dock sjelf framkallat, Der är slutligen äfven Anthonys son, Jonas, ett sannskyldigt odjar i råhet, feghet och grymhet, hos hvilken familjens allmänna last urartar till de onaturligaste brott. Beskrifningen i sista delen af denne mans själstillstånd före och efter ett mord, hvartill hans egen rädsla föranleder honom, är bland de yppersta, som flutit ur Dickens penna, fnllt jemförligt med den gräsliga teckningen af de dämoner, som drifva John Carker, den falske vännen i Dombey och son, mot jernbantåget, hvilket skall krossa honom. Men har förf. här, i starkare färger än någonsin, tecknat egoismens förbannelse i alla dess grader, så har han ej heller någonsin på ett varmare sätt tecknat oegennyttan och sjelfuppoffringen. Tom Pinch, det fullvuxna barnet, hvars hårdaste pröfning ej var ån hopplös Kärlek, utäån insigten om mörkret i den mans själ, hvilken var hans tyrann, men som han ansåg för sin välgörare, är en af de mest rörande karakterer den store humoristen någonsin skapat. De bäda qvinnorna, Mary Graham och lilla Ruth, stå i verklig heroism och qvinlig älskvärdhet såsom värdiga motstycken till en Florence Dombey, en Dot och hvad de allt heta dessa mästerliga teckningar, till hvilka ingen man ännu gjort maken. Den öppne och rediige John Westlock, i all sin alldaglighet så tilltalande; den lustige och energiske Mark Tapley, mot bevekelsegrunderna till hvars handlingssätt likväl ur psykologisk synpunkt en och annan anmärkning skulle kunna framställas; samt de båda värdshusvärdinnorna, mrs Todgers och mrs Lupin, alla äro de beundransvärda i sin enkelhet och hjertegodhet. I komisk kraft gifver detta arbete knappt något af Dickens efter, möjligen med undantag af Pickwick-klubben. Teckningen af mr Pecksniff är ett mästerstycke i den ironiska stilen, Mark Tapley är en djupare humoristisk karaktär än Sam Weller, om han ock ej är så fullblodig som denne. Mrs Gamp, sjuksköterskan, jemte hennes fantastiska alter ego, mrs Harris, är en figur så ursprungligt löjlig, att läsaren måste känna det hon är sann. Skildringen af slägtmötet hos Pecksniff i början af boken är af stor komisk effekt, och målningarna af den amerikanska vestern, om ock något ensidiga, dock oemotståndligt lustiga. Nu, då arbetet presenteras i bokform, förefalla de longörer, som dessa senare förut påståtts innehålla, vida mindre tröttande, än hvad fallet var, då det lästes i en tidnings följetong. Såsom konstverk torde väl Martin Chuzzlewit ej kunna mäta sig med t. ex. Copperfield och Dombey, ty den sönderfaller för mycket i episoder, hvilket gör det svårt att fasthålla enhetstråden, ehuru denna för ingen del saknas. Arbetet är dock för Dickens diktareförmåga ytterst karakteriserande och har afden engelska kritiken äfven så uppfattats. Dess öfverflyttning på sven ska i en fullt värdig form anse vi derför för en betydande vinst för vår romanlitteratur. Polkskolans geografi. Stockholm, OC. E.