Aftonbladet – 5 juli 1872, sida 2

Nej, se der kommer ju pojken och möter osg, Agnes lilla, tillade han högt; är det inte din bror som kommer der framme? Min syn har blifvit så klen, att jag ej kan urskilja föremålen på något afstånd. Jo, onkel, sade Agnes och vek några steg tillbaka, så att hon kunde lägga sin hand på sadelknappen, det är George. Hvad kan orsaken vara att han kommer hem så här tidigt. Inte är väl klockan tolf än? Just på slaget, min vän, sade mr Treherne, sedan han sett på sitt gammalmodiga repeterur; ban har väl icke fått stort, dä. Hör hit, George, tillade han, då denne kom dem till mötes. sHvarför kommer du hem så tidigt? Ingen jagt kan jag tro? George bar en grof jagtrock af skotskt tyg, kortbyxor, knäppta vid knäna, damasker, på hufvudet en skälskinnsmössa. Alltsamman, tilllika med kruthorn, jagtväska kring lifvet och bössa på axeln, tog sig rätt bra ut. I hack och bäl följde honom en stor jagttik, hvilken likt de öfriga af hennes kön ödmjukt tillbad honom på afständ. George såg just ej ut som hade han inträdt i paradiset, då han slog upp sina ögon och de mötte sällskapet, men han smålog, då han svarade: Åh jo, fullt opp, om jag haft lust att stanna, onkel. I väskan der ligga ect halft dnssin kaniner och två harar; zaen det är tråkigt att vara ute ensam. Jag trodde ni aldrig skulle komma, tiden gick så långsamt — se så, Green, tag nu det här! Detta sades till männen, som bar onkelns bössa, och i detsamma befriade han sig från sin. — Klockan måtte väl vara öfver ett ou, onkel? På slaget tolf, George, svarade mr Tre 1erne, (Förts.)