lagar legat på marken och frosten bee I ultjemt i styrka. Det myckna vattnet p le sanka ängarne hade redan tillfrusit och nan begynte gå på skridskor. Man hade ifven på Ariscedwyn letat fram en gammal släde någorstädes ifrån för att begagnas af lamerna. Juldagen hade kommit och gått velt stilla. Den tid hade funnits, då intet mus i Storbritannien lifligare hade firat jullagen än Ariscedwyn. Mr Treherne hade Jltid brukat, då hans söner lefde och då lottern var hemma, depensera lika mycket senningar på festligheter och gåfvor till ulen som annars på hela året; då brukade stället vara öfverfyldt af sönernas universi etsoch skolkamrater, för att icke tala om 1ans egna gamla vänner; jagter, skridsko: ikning, dans och teaterföreställningar voro lott en tiondel af allä de förlustelser och vöjen, som fortgingo under vinterdagarnes andtliga ensamhet. Arbetsfolket på godset rade ej blifvit förglömdt, ty mr Treherne rar en god husbonde; det blef det icke weller nu, fastän forna dagar voro förbise after det år, som sett hans båda söner gå ort, för hvilkas banor i lifvet han. var 8 ntresserad, i hvilkas framgångar eller motångar hela hans hjerta lefde, hade mr Treierne upphört att festlighålla julen, särdeles uldagen. Han tyckte om att vid denna tid se jesökande hos sig, som kunde förströ honom ich hindra honom ifrån att alltför mycket söra jemförelser mellan förr okh nu; men, som jag redan nämnt, med undantag af festigheter för de fattige hade alla andra tilltällningar upphört på Ariscedwyn — att teorge Treherne, såsom man väl kan förtå af gammalt, brukade våra sin onkels ranliga sällskap vid denna tid behöfver icke ägar. V (Forts.)