TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET. Julen på Ariscedwyn. Det var jultid på Ariscedwyn och öfvel hela verlden. Frånvaron af grönska och blommor kunde dock icke göra det präktiga gamla herresätet dystert. Den gröna, sam metslika gräsmattan låg lika sammetslik, om ock ej lika bjertgrön, som då vi sista gån gen sågo: den, och seburu: de tidigt. blom mande buskväxterna länge sedan afklädt sig sin ljusa sommardrägt, så fanns det full upp af mörkbladiga, uthålliga murgrönor hvilka om sommaren nöjdesig med att bilds bakgrunden till alla andra växter, som då prunkade af fägring, men nu oförfäradt bi behöllo sin plats, lik den verkliga kärleker i motgången, och ensamma bidrogo att gifva stället lif och trefnad. Barrträd af alla slag, från de mörka norska till,de smäckra och fina granarne och lärkträden, lager och amerikanska buskar, kantade trädgårdsgån garne och stora uppkörsvägen, försökande att med sin egen vinterdrägt dölja kamra ternas utblottade skick, medan tvenne ståt liga cedrar, hvilka stodo på ömse sidor om den stora, släta planen, sopade gräskanten med sina nedersta grenar och, oföränder-. liga till färg och blad under alla årstider. liksom föraktade att lämpa sin drägt den efter och anlägga en lättare för att öfver. ensstämma med sommarmodet, stängde nu på ett behagligt sätt utsigten och hindrade blicken att skåda hän öfver:en alltför stor sträcka af bladlösa grenar. Till och med i den vördnadsvärda parken, hvarest månget gammalt, mossbelupet träd lyfte sina åldriga grenar, nakna och oskyddade mot den för härjande stormen, kunde man -här och der se en murgröna; som fröjdade ögat och af. bröt ödsligheten, Snön hade sedan några