ling återigen lemnat dem, och att hvar mi nut förde henne närmare det land, från hvilEet hon så nyss hade kommit. Och här måste vi för närvarande lemna henne. Det var ett mera än besynnerligt öde, att denna unga flicka, som nyss lemnat skolan och sina barnsliga tankar, så skulle kastas omkring i-den vida verlden, långt skild ifrån de sina och dem som älskade henne, förenad med den man, som hon mindre än älskade och mer än fruktade, och lemnad att ensam strida emot alla de frestelser, för hvilka hon skulle blifva utsatt. Jag hoppas att det döltagande, hon redan ingifvit läsaren, skall vara tillräckligt stort, för att förmå honom att fortsätta och få veta huru det går henne i denna verld, der allt tyckes förena sig om att vilja nedslå den svaga och fläcka den rena. Jag har nu hunnit till slutet af tjugu kapitel, och ändå tycker jag mig blott hafva slagit an de första ackorderna till den vemodiga musik, som framdeles skall utföras; blott hafva uttalat prologen till det lifsdrama, hvilket jag har den äran att här uppföra — de verkliga händelserna återstå ännu af min berättelse. Jag har försökt, attuti det jag redan tecknat, på ett sådant sätt framställa åtskilliga af aktörerna på min lilla skådebana, att man sjelf bör kunna sluta till deras karakter och sålunda lättare blifva i stånd att bedöma, huruvida de förtjena beröm, tadel eller ursägt för de dygder, fel eller misstag, hvilka jag kommer att anföra uti de följande kapitlen; jag upprepar, att jag försökt göra allt detta; men att försöka är en sak, att lyckas en annan — skulle de blott förefalla lika lifslefvande efter läsningen, som de synts mig under be skrifningen, så begär jag ej mera, EEE