het, alldenstund det blifvit anbragt på åtskilliga af Elfridas tillhörigheter. Doktor Salisbury vände poststämpeln emot ljuset; ;Madras den 10 December!s Hvadi all verlden! det hade ju kommit med samma dags mörgönpost! Med ens blef honom allt klart; bedrägeriet, handlingen och dess orsak. Han hade således föresatt sig att hon skulle blifva hans, suckade den arme fadren, men, o min Gud, på hvilket. sätt! Sjelf utmärkt hederlig och rätt-tänkande, kunde han icke fatta all denna förställning — och till en sådan man hade han bortgifvit sin unga, oskyldiga dotter — till en man, som kunde säga en öfverlagd lögn och handla i öfverensstämmelse dermed. Han sökte uttänka alla möjliga ursäkter för sin mågs uppförande, men skenet var alltför starkt emot honom — sanningen qvarsvod: ett bref Hade funnits uti den begagnade vagnen, ett bref, anländt med morgonens post och redan brutet, följaktligen läst — huru kunde eljest innehållet vara egaren bekant flera timmar efteråt, fastän han då låtsade sig nyss hafva läst det — ty doktor Salisbury betviflade ej ett ögonblick att detta just var det bref, som underrättat William Treherne om fadrens död. Vapnet, sorgkanterna, till och med stilen — hvilken han händelsevis sett en gång förut — allt bekräftade hans tro. Det här kan jag omöjligen tala om för Mary, sade han för sig sjelf, i det han lade undan brefvet, för att dagen derpå lemna det åt sin måg, det skulle göra hetine mycket mera bedröfvad än hvad hon redan. är. Jag inser nästan icke heller, hvartill det skulle tjena att förödmjuka honom, genom att visa att vi känna det bedrägeri han tillåtit sig emot oss. Det blir kanske derföre bäst att jag gömmer det här