Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 3

ställande, kallt vatten och luktsalt, utö vade en reaktion på hennes öfveransträngd nerver; hon ryste till, då de applicerades upphörde att tala, andades tungt och till slöt ögonen. Efter en stund öppnade ho! deri åter och såg med en förvirrad blicl på Grace. Hvar är jag, frågade hon, Hvad ha: jag sagt? När minnet åter klarnat, kastade hon sig i systerns famn och gret. O Grace. du som sade, att jag aldrig skull lemna er, att vi aldri kollo skiljas, sist, älskade Frida, sade Grace, för sökande att återhålla de strida tårarne Det blir kanske inte för lång tid, vi få måhända snart komma tillsammans igen. Men att fara ensam nu. Nei, jag kar inte lemna er, Grace, jag kan Inte. R Du far ju inte ensam, mitt barnm, sade fadren förebrående. Tänk på hvad du sä ger! Du reser med din man, som det ä! din pligt att följa — det är öh sorglig miss räkning för oss alla, men på samma sån oundviklig, Jag bad Wiiam för en stun sedan lägga band på sig för din skull, m måste je bedja dig om detsamma för hans Se, så! Låt iv se, att du kan glädja ho nom med ett leende, ty du har gsannerlige: riktigt förskräckt honom med din attack, Doktor Salisbury såg på henne, liksom vän tade han, att det sorgsna anletet genas skulle ljusna, men det uttryckte blott trött het och ett rörande vemod. William Treherne gick icke heller m fram för att taga sin unga brud i famn oci söka trösta henne öfver den oförutsedd: skilsmessan från föräldrarne. Han had med mera häpnad än oro åsett det tillstånd hvari hon befann sig. Han haderedan bör jat misstin att det bedrägeri, han gjor sig skyldig. il för att vinna denna Zi