Rättegångsoch Polissaker. Målet mot Åyrkoherden Sabelström i Thorså för oriktig redovisning af penningemedel, honon tillsända af Wäktarens red. fenom fil. dr Gran lund, för att utdelas bland de genom 1868 år missväxt nödlidande inom hans socken, har m blifvit afgjordt iGöta hofrätt, som i utslag dei 25 sistl. Juni med upphäfvande af häradsrätten och domkapitlets utslag förklarat, att Sabelström motparters talan icke kunde komma under pröf ning, enär ifrågavarande af Granlund åt Sabel ström lemnade uppdrag varit af enskild beskaf fenhet och icke ålegat Sabelström i följd af han: embete samt motparterne följaktligen enligt kap 22 2 21 strafflagen -icke varit berättigade att, på sätt som skett, vid häradsrätten mot Sabelströn väcka och sedermera fullfölja förevarande åtal.; Vid denna sakens utgång qvittades rättegångs kostnaderna. ; Då detta mål, hvars handläggning började å 1870, tilldragit sig stor uppmärksamhet, vilja vi skrifver tidn. Kalmar, efter ingressen till hof rättens utslag lemna en kort redogörelse för dess föregående behandling. Till Södra Möre härads hösteting sistnämnda år instämde Lars Anders son, Lars Sandholm och Abraham Pettersson : Applerum kyrkoherden S. med påstående att hi S., som af är Granlund för förutnämnde ända mål erhållit 1,340 rdr, genom oriktiga uppgifter i en till hr G. den 27 Maj 1870 afgitven specifik redogörelse bedragit sig till omkring 700 rdr. samt med yrkande om ansvar å S. härför. Kyrko. herden S. bestridde kärandernes rätt attföra ansvarstalan och nekade vid 1871 års vinterting att ingå i svaromål af skäl, att, då S. emottagit beloppet -på grund af enskildt förtroende men icke i följd af sitt embete, samt vid emottagandet erhållit bemyndignde att använda beloppet, som honom för godt syntes, endast Granlund egde mo S. föra någon talan. G., hörd i målet. estre: äfven kärandernes rätt till talan och förklarade sig för egen del icke i förevarande hänseende vilja föra någon sådan mot8. Som allmän åklaare anmälde sig vid vintertinget enligt K. M:ts efallnigshafvandes förordnande t. f. landsfiskalen K. W. Andersson och som konsistoriiombud kyrkoherden Petersohn. Häradsrätten underkände S:s invändning, enär han vid första rättegångstillfället ingått i hufzudsakligt svaromål och allmän åklagare blifvit i målet förordnad. En mängd vitnen hördes, af hvilkas vitnesmål framgick, att ett stort antal poster uti redovisningen upptogo högre belopp än hvad som tilldelats de upheitna understödstagarno, att pjrsoner upptapåta hafva erhållit understöd, hvilka icke alls erållit sådant, samt att namn uppgifvits på personer som icke funnits inom socknen. I utslag af den 22 December 1871 resolverade häradsrätten, att, emedan S. ej kunnat förneka riktigheten af hvad sålunda blifvit intygadt och vitnädt, samt det derigenom och åf Hvad öfrigt i målet förekommit tydligen framginge, att Sabelström med fullt uppsåt och i uppenbar afsigt att bereda sig vinning uppgjort en falsk redovisning för de honom anförtrodda medel samt genom sådant svikligt förfarande bedragit sig tiil penningar, som af välvilliga menniskor blifvit gifna och anordnade till lindring at hungersnöd inom Sabe ströms församling, och då -det af S. förötvade bedrägeri, i anseepde till hans ställning som kyrkoherdes, måste anses vara med synnerligen försvårande omständigheter förenadt, så dömdeg S. till straffarbete i 6 månader och förlust af medborgerligt förtroende i 10 år, hvarjemte handlingarne i målet öfverlemnades till d kapitel, som dömde S., nå grund afh srättens dom SN mere 3 GIRUA äl VÄSrä 2 till afsäptning från Prestemhetet samt förlust af sin innebafvande kyrkoherdebeställning. Utslazon. hvaröfver S. Jemväl anförde besvär, undertädldes hbofrättens pröfning. idningen Kalmar tillägger vidare: Sox man inner, grundar hofrött 1 r tten gitt utsiag på formela skäl, hvilkas halt vi säkna kompetens att belönia; det torde dock böra uppmärksammas, att den förklarat S:s motparter icke borättigade ntt bå sätt som skett Väcka åtalet, hvaraf man möjigen skulle kunna draga den slutsatsen, att om lessa på annat sätt inledt målet, intet hinder skulle mött för dess upptagande till pröfning. Säkert torde dock vara, att då hofrätten icke atlåtit sig i hufvudsaken, målet icke är slut ned den nu gifna resolutionen, hvarmed i allt all hvarken allmänna åklagaren eller S:4 motarter torde låta sig nöja.