Tidningsöfversigt. I Göteborgs Handelstidning för i lördags läses följande tänkvärda ord: Många tecken tyda derpå, att ett ämne åter skall komma på dagordningen, som sedan någon tid tillbaka synts vara nästan undertryckt. Det är den religiösa frågan, som i sig gömmer så många särskilda punkter, af hvilka hvar och en är en hufvudfråga. Det är åter bekännelsens — trossatsernas — förhållande till tron, som blifvit föremål för meningsutbyte. Och häri mn sig en vigtig olikhet mellan nu och förr. Då1 den fordna 8. k. -rationalismens dagar tron bortkastades med trossatsen (dogmen), framträda nu män, som just för trons skull påyrka trossatsens renande från föreställningssätt, hvilka de senaste årbundradenas forskning ådagalagt vara falska. Det försvar för deras bibehållande i alla fall, som ligger i den ofta hörda ömheten för de mindre upplyste, godkännes icke längre, då deri ligger — det kan ej nekas — ett försvar för ett svek, om också i from afsigt gjordt, och då förfaranrandet lätteligen leder till skrymteri. Läraren tror icke sjelf på delärdomar han förkunnar såsom eviga sanningar, men han måste fortfarande förkunna dem, emedan han eljest skulle rubba deras frid, som ännu hylla dessa åsigter — huru handlar han i sjelfva verket, uti detta fall? Han talar mot sin öfvertygelse, mot sitt bättre vetande; han är — må det stränga ordet uttalas — en lögnare. Han är det kanske med förtviflan i sin själ. En sådan ställning är ohållbar. Ty den enes samvete är lika heligt som den andres, och det kan väl ej vara okunnighetens och fördomens företrädesrätt, att deras känsldr skola framför andras skonas och vördas. Man kan låta bli att äta kål för den svages skull, men att tala osanning för hans skull och qvarhålla honom i hans villfarelse — det är icke kristlig kärlek, men det är synd. Och tron — den verkliga ärliga tron -— är dermed skakad i sina grundvalar. En tro kan hvila — det röja religionens häfder tillräckligt — på en falsk uppfattning och på falska lärosatser, men tron kan aldrig hvila på osanning. I den stund alltså, som satsernas oriktighet blifvit af en menniska insedd och erkänd, måste hon söka en ny bekännelsegrund för sin tro, så vida hon ej skall hemfalla åt de farliga makterna: tvifvel och otro. , Att vår tid söker en ny sådan grund, kan ej vara doldt för någon, som gifvit akt på tidens tecken. Det är den omfattande och allvarliga forskningens mål, om också omedvetet. Ty hvarje ny sanning, som uppdagas, är ingenting annat in en ny trosgrund. Det gäller för kyrkans män att akta härpå. Förgäfves skola de såsom otro stämpla det ärliga sanningssökandet, när dess väg leder in på nya stigar; kättarenamnet skall dermed blott blifva hedersnamn. Men det illa brukade ordet skall, om man ej tar sig väl till vara, med stor tyngd falla på dem, som tra — d. v. s. hålla för sant — eft, men lära ett annat. Ty deri ligger otron. Och det är detta, som förfärar mången, som icke står på den vedertagna och af staten påbudna trossåtsens grund, Det är för den skull mången i våra dagar med lågande ifver yrkar, att både katolska och protestantiska troslärorna skola renas från sina tillsatser, på det att tron må räddas undan den fara vari hon nu råkat. NEN FT