Aftonbladet – 29 juni 1872, sida 3

lysa sin falska stolthet tillräckligt, för att inte fullfölja en så hjertlöa föresats. Mrs Trehernes lynne öfvergick nu till en art af hallstarrighet. Jag har sagt dig förut, det är inte min skyldighet. Ni har då fullkomligt beslutit er, mamma? sade han långsamt uppstigande. Pullkomligt, svarade hon, jag ber aldrig lady Digby om ursäkt. Farväl då, sade ham, närmande sig dörren. Mamma har sett mig sista gången, derest mamma inte ändrar sitt beslut. Jag träder inte mera öfver dessa trösklar, innan jag reser till Canada.x Han stängde dörren efter sig; hon hörde honom gå utför trappan, hörde först tamburdörren och sedan trädgårdsgrinden slå igen efter honom. Hon skulle velat gifva verldar för att kunna hafva återkallat honom och göra hans ord osagda, men hennes stolthet förbjöd henne det. Hon vissto, att om hon kunde hålla ut, så kunde han det äfven. Hon kände, att han var i ståud att resa till Canada utan att återse henne. Icke en kyss, icke en blick mer på detta kära ansigte, hvilket utgjorde hennes stolthet, icke ens ett farväl! Och detta af den enda varelse i verlden, hon verkligen älskade! Mra Treherne tyckte sig ej kunna uthärda det, För ett ögonblick ville hon skritva till honom och säga, att hon var villig göra hvad som helst, allt, blott han ville komma tillbaka, sitta bredvid henne igen, tala till henne med denna angenämt manliga röst och le på detta intagande sätt, som han kunde mot dem han Röll af, Hvad var det som hiadrade henne? Hvilken kraft återhöll pepnan i hennes hand? Densamma, Jm nekade henne tungans bruk, då hon ville ropa honom tillbaka — stoltheten, i