SÅ Rättegångsoch Polissaker. Sammanstötning. Midsommardagen kl.1e.m törnade ångslupen Prins Oscar, befälhafvare G JA. Hammarlind, utanför nordöstra delen a i sNeppsholmsvarfvet mot ångslupen Ragnar, be r fälhatvare O. J. Boberg, hvilka båda underhåll . Itrafiken mellan Strömparterren och Alkärret t Någon olycka inträffade ej och passagerarne und , I sluppo för denna gången med blotta förskräc Ikelsen. Vid af vederbörande myndighet företa Igen undersökning har utrönts, att orsaken til Isammanstötningen varit, att Prins Oscar., hvil I ken kom från Alkärret, haft skyldighet att be gagna midten af farleden, men i stället färdat med ångslupen tätt vid detutanför SKeppsholms lvarfvet anbringade bomstängsel, af hvilken far led Ragnar,, såsom kommande från Strömpar terren, ensam egde att begagna sig. Vid i da; hållen undersökning i polis ammaren sköto d båda befälhafvarne skulden på hvarandra, oci målet uppsköts för vitnens hörande till om lör l Å d ag. Undersökning inför poliskammaren komme samma dag att ske rörande den af ossigårdags bladet nämnda sammanstötningen mellan ångbå ten Skurusund och ångslupen Ulrika. — JInbrottsstöld föröfvades nästlidne natt i er källare, tillhörande det sommarställe, som är be läget gent emot Nackanäs, och tjufvarne lycka des dervid åtkomma åtskilliga matvaror. Till riksdagens justitieombudsman. Det finnes ett stadgande i regeringsformen som bjuder, att riksdagens justitieombudsman skall hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad a domare och embetsmän samt vid vederbörligs domstolar i laga ordning tilltala dem, som ut embetets utöfning någon olaglighet begå. I alla länder begås beklagligen både makt missbruk och orättvisor. Sådana maktmissbruk och orättvisor beifras understundom här i landet. men lemnas oftare obeifrade, hufvudsakligen j följd af det beklagliga förhållande, som här eger rum, och som består i saknaden af personer, som vilja åtaga sig och ega kunskaper och förmåga att utföra den fattiges och förtrycktes eller den orättvist dömdes talan emot förtryckaren elle: den orättvise, okunnige, oförståndige domaren. Denne har vanligen ett visst ansende isamhället eller åtminstone en fast plats, jemte många be kantskaper, och eger i de flesta fall ett större eller mindre inflytande på händelsernas gång. Ingen vill stöta sig med honom; ingen vill hafva det besvär, de kostnader och det obehag, som anhängiggörandet och utförandet af den förtrycktes eller den orättvist dömdes talan och rätt måste medföra. Derföre blifva de flesta orättvisor, de festa maktmissbruk här i landet icke ens anmälda för dem, som det åligger att beifra sådana, och. äfven om de anmälas och beifras, träda vanligen konsiderationer emellan. Den förorättade får i de flesta fall icke någon större ersättning, än som motsvaras af kostnaden för det särskilda mål, som han lyckats få anhängiggjordt emot den, som honom förorättat. Det är till följd häraf jemväl med ett slags tvifvel och ovisshet, som vi hos hr justitieombudsmannen nu till åtal anmäla häradshöfdingen Carl Stenberg, hvilken såsom ordförande i Glanshammars häradsrätt genom sitt förnuftslösa handlingssätt i det mål, som vi här nedan skola omnämna, orsakat oss stora förluster och ett lidande, som, alldeles oförskylladt, en hvar med den ringaste rättskänsla och med någon ifver att förskaffa den orättvist lidande upprättelse, lätt kan föreställa sig hafva varit för oss särdeles stort, då, utom det vi suttit i häkte och cell nära 4!, månad. hela vår medborgerliga existens derigenom blifvit störd. Förhållandet är följande: Den 2 Oktober 1870 kl. 10 på aftonen inträffade en eldsvåda i Göthlunda församlings skolhus, i hvilket vi voro boende, dervid såväl sjelfva huset som större delen af den dervarande både 88 och andra tillhöriga lösa egendom blef lågorHas Tox. branden uppkom emellan åtskilliga Btraxt ove -ående anledningen till den personer sömtel ana... ingar och tal-om eldens samma. Åtskilliga gissm. dermed förenad. uppkomst, om mordbrand ocp och Na t omständigheter framställdes. Rykw och ir löpte ifrån mun till mun och kyrkoheråen I !0rsamlingen Tiselius, emot hvars röst i skolråar. jag Wennberg blifvit antagen till lärarinna vid församlingens flickskola, underlät icke att dervid använda sina bona oificia. Några dagar efter det ransakning om uppkomsten till eldsvådan den 12 derpå följande December egt rum infann sig hr kyrkoherden vid Göthblunda hos mig Edström, hos hvilken jag Wennberg för tillfället befann mig, tilltalade oss begge i högst förolämpande ordalag och yttrade dervid, bland annat. att jag Wennberg var en högst farlig menniska samt att jag genast skulle resa min väg, och då jag vägrade sådant, enär jag icke förnärmade någon eller visste mig hafva gjort något ondt, sade han sig skola hålla sammankomst med kommunalstyrelsen och ställa så till, att jag blefve afskickad från orten, jemte det han förklarade, att, som ingen annan vid tinget påyrkade min häktning, så skulle han göra det. Då jag frågade om sneda dertill, yttrade han helt oförstäldt sig vi a hämnas på mig för det jag emot bans röst blifvit antagen till lärarinna vid socknens flickskola. . . . Ransakningen blef emellertid pppskjaten till den 16 Januari sistlidne år, då häradsrätten, utan att några besvärande omständigheter förekommit emot någon af oss, förordnade om vårt inmanande i häkte. Denna åtgärd indignerade flere vid tinget varande personer, och ibland andra några nämndemän, som under öfverläggningen om beslutet aflägsnade sig från tingssalen, utan att vi känna om derefter nämnden var fulltalig eller ej. Ransakningen fortsattes på det för oss mest pinliga sätt. Häradshöfningen Stenberg pådyflade oss ideli. gen att hafva anlagt elden, förklarade vårt nekande icke skola tjena till annat än attförvärra vår ställning. En annan person besökte oss i våra särskilda celler, förklarade för den ene af oss, att den andre hade erkänt brottet, lofvade oss begge hvardera 500 rår, om vi ville angifva hvarandra, och att skaffa oss nåd och medel att resa till Amerika, blott vi erkände oss skyldiga. Vi inställdes sedermera åter för rätten, trakasserades med de efter vår åsigt mest enfaldiga frågor och uppmaningar att redogöra för förhållanden, hvilka voro af beskaffenhet, att man derå gerna kunde tillämpa det gamla räspnår ket, att en dåre kan fråga hvad icke tolf kloka kunna svara på. Den 26 April sistlidne år meddelade häradsrätten ändtligen sitt utslag i målet, förklarade dat vara laglkliman ådamalaodt att vi i afaiot att