kyrkas lärare ej varit sådana de bort vara; men derför kan jag icke öfvertyga mig, att Fosterlandsstiftelsens sjelfmyndiga styrelse skall blifva en bättre kyrkostyrelse, än den, soni har församlingens uppdrag att styra efter gifna lagar, ej heller att den förenämnda styrelsen skall kunna skaffa folket bättre lärare, än den senare, hvaremot jag ingalunda, efter hvad erfarenheten från flera håll gifver vid handen, betviflar att nämnda stiftelse kan genom sina utsände åstadkomma icke ringa förvecklingar ibland svaga och enfaldiga menniskor. Att Fosterlandsstiftelsen ingalunda försmår försök att göra sig sjelf stor på bekostnad af andras heder, som ins. —g söker lägga mig till last, visa alltför uppenbart dess årsberättelser och Budbärare, som prisa de rester, som väl mottaga dess kolportörer, men itigt smäda andra i införda anonyma kolportörsbref. Ytterligare bevis hurn äfven sjelfva föreståndaren för stiftelsens s. k. Hemlandsmissionsskola farit ut mot presterskapet nästan samtoch synnerligen skall jag snart med en skrifvelse från ett af våra domkapitel framlägga i månadsbladet Evangelisk-Luthersk Kyrkotidning, som af mig från Falun utgifves. (Pris för år 1: 25.) alun och Gustafs i Maj 1872. P. Pettersson, kyrkoherde.