Ytterligare om sport. Hr Redaktör! Hemkommen ifrån en utflygt till Kjöbenhavn, fann jag tillfälle att läsa Aftonbladet af den 13 dennes. På samma gång jag tackar eder för den beredvillighet, med hvilken ni upptagit mitt lilla insändt i eder aktade tidnings spalter, vågar jag med anledning af edra senaste reflexioner i sportfrågan än en gång anhålla om samma gästfrihet. Upphotvet till polemiken oss emellan var den i Aftonbladet för den 7 dennes uttalade förkastelsedomen öfver kapplöpningarna. Det var derför helt naturligt att jag, under åberopandet af allmänt erkända auktoriteters intyg, i främsta rummet sökte framhålla att dessa täflingar verkligen medförde en praktisk, af fackmännen högt värderad nytta. Jag är fullkomligt enig med er derutinnan, att löpningar på slät bana hufvudsakligen, ja till och med uteslutande afse bästars och icke menniskors fysiska utveckling; men derom var ju icke frågan. Enligt min uppfattning åtminstone gällde det attundersöka, om kapplöpningarna verkligen, såsom ni påstått, äro mindre ädla och bestämdf till intet gagnande täflingar. Kapplöpningarna bilda blott en enda länk af den stora kedja af kroppsliga öfningar, som sammanfattas under benämningen sport,. Men äfven sporten i sin helhet vinner ej nåd inför edra ögon; utan något förbehåll förnekar ni dess välgörande inflytande på individen och nationen. Det är denna eder åsigt jag önskade bemöta med några få ord. Innan jag det gör, måste jag likväl på det bestämdaste protestera emot eder benägenhet att identifiera sport med vadhållning och slagsmål. Hvad den förra beträffar, så kommer den, så länge allmänna svenska kapplöpningssällskapet innehar ledningen af täflingarna, aldrig attuppmuntras eller tolereras på svenska banor, och boxningen har till och med i England blifvit stäld utom lagen. Låtom oss således icke längre tala om missbruken, utan om sjelfva saken. Det begrepp som är fästadt vid ordet sportär särdeles vidsträckt. Sporten omfattar alla med en vårdad uppfostran förenliga slag at manliga tidsfördrif, såsom t. ex. ridniug, körning, segling, roddning, simning, skridskoåkning, kricket, fiske, distansoch täflingsmarcher o. d. Sporten är likväl ingalunda ett privilegium för de högre eller lyckligt lottade samhällsklasserna. Mottagligheten för densamma kan genomtränga en hel nation och af henne: vårdas och befrämjas såsom den bästa garantien för en kraftfull harmoni emellan kroppen och själen. Af samma skäl gör också benämningen sportsman inga anspråk på förnämhet. Först när hvarje svensk är sportsman i ordets vackraste betydelse, skall det mål, sportvännerna här i landet förfölja, vara uppnådt. I en period som den närvarande, då, under politikens strider och affärernas hvirfvel, tid värderas såsom pengar, framträder oumbärligheten af sportens uppfriskande nöjen med ökad tydlighet. Ingenting försvagar mannens fysiska krafter mera, än om hela hans energi, alla hans andliga krafter riktas på ett enda mål. Detta ärså allmänt erkändt i England, att många af Londons förnämsta köpmän egna åtminstone en da; i veckan åt någon sport. Den ene slår sig på -hunting, den andra skaffar sig en yacht, den tredje far ut för att fiska, och alla återkomma de stärkta och uppfriskade till det mörka kontoret i cityn. Om ni bannlyser sporten ifrån svenska jorden, huru skola då nutidens ynglingar, som växt upp under fredens och den med hvarje år stigande lyxens förvekligande inflytande vänja sig vid umbäranden och faror? Sporten erbjuder tillfälle dertill. Den som deltager i en Steeplechase eller parforcejagt måste hafva hjertat på rätta fläcken, måste med lugn blick kunna mäta och möta faran; den som vill vara med om distansridter får ej vara en förslappad, beqvämlighetsälskande sprätt, och de som uppträda i en kapproddning hafva genomgått en förberedelse, som pålägger den lefnadsglade ynglingen de hårdaste försakelser. Kan detta vara skadligt? Måste icke fastmer den medfödda, andliga förmå gan vinna en kraftig bundsförvandt i en, under fortsatta, systematiska öfningar stålsatt och här. dad kropp? . Ni skall svara: vi hafva ju vapenöfningar och gymnastik! Men dels försiggå dessa. i och föi sig särdeles nyttiga, om ock mera allvarliga, öf ningar hufvudsakligast i skolan, under lärares uppsigt och ledning. så att de knappast ega ka rakteren af ett tidsfördrif, dels, och derpå läg ger jag hufvudvigten, kunna de aldrig hos na tionen i sin helhet ersätta sporten med sitt rika för alla åldrar, anlag och samhällsklasser pas sande program. Låtom oss icke heller glömm: att täflingen väcker och utvecklar ambitionen Ingen sport utan täfling! ist beder jag att få fästa eder uppmärksam het derpå, att sporten i hög grad vänjer sin lärjungar vid aktning och lydnad för beståend lagar. Det är säkerligen ingen betydelselös om ständighet, att alla sportens öfningar och insti tutioner äro underkastade talrika lagar och fö reskrifter, hvilka villigt åtlydas, utan att de I kommer någon i sinnet att egenmäktigt kullks I sta eller förändra desamma. I Med stöd af hvad jag här anfört, vågar ja -tryggt påstå: att sporten skänker mnationern