Aftonbladet – 27 juni 1872, sida 2

säga mig skälet för er vägran att samtycka till deras äktenskap. Han är en af mina vänner och jag har lofvat honom att tala med er angående saken. Det förefaller mig, som ni, mamma, i detta afseende handlade mycket orätt. Som hennes äldre bror och hans vän anser jag mig åtminstone hafva rätt att fråga om orsakerna till er envishet att hindra deras förlofning. Finnes den en giltig sådan, eller är det blott af nyck mamma ämnar förslösa hela deras lifs lycka? Mrs Treherne hade blifvit likblek, då sonen sålunda tilltalade henne, och när han slutade, egde hon knappast ett ord till svar. Efter en paus utbrast hon: Jag förnekar dig all rättighet att göra mig nägra frågor i detta ämne. Jag deremot har rättighet att förbjuda min dotter att gifta sig med den jag inte vill, och jag ämnar inte meddela hvarken dig eller någon annan orsakerna för mina handlingar. Det måste mamma! Jag lemnar på min ära inte förr detta rum, och om mamma håller ut längre änjag kan stanna, skall min fot inte sätta3 inom dessa dörrar, förrän min syster är mrs Digby. Jag svär detta! Och jag förmodar mamma vet, om jag är man att bålla mitt ord, eller inte. Hon visste det blott alltför väl. Äfven då han var en liten gosse, hade hon otaliga gånger varit nödsakad att underordna sig hans vilja af fruktan, att hans okufliga egensinnighet i vägran att mottaga mat och dryck skulle, om hon icke gjorde det, hafva ledsamma följder. Som mam hade han haft makt öfver henne som ingen annan — han brydde sig icke mer om hennes nycker än ett barns halsstarrighet, Hon kände hans kraftiga vilja och måste som vanligt böja sig för den. Hon började gråta som alltid, då häftigheten kokade öfver, (Forts.)