Aftonbladet – 27 juni 1872, sida 2

Jo, för tusan! det glömde jag — 50 pund sterling äro anslagna åt Agnes, och lika nycket åt mig. Jag skall för min del ställa ill en liten sexa i staden i nästa vecka. Och du, mamma, har fått en ring; jag komner inte ihåg huru den såg ut, men i alla fall var det bra vänligt af den gamle gossen att tänka på oss, då han sjelf hade en sådan skara att sörja för. 50 pund sterling är då ingen stor summa, sade mrs Treherne, men, som du säger, vi hade ingen rätt att vänta någonting. Ah, nog räcker det till för min sexa, och hvad Åggie angår, så blir det en liten bjelp till hennes utstyrsel. Jag förmodar att hon snart behöfver den. Vid detta hans yttrande undergick mrs Trehernes ansigte en synbar förändring. Hittills hade hon varit uti ett af sina bästa lynnen. Hennes utseende var blidt, bennes röst glädtig; seende henne sådan, skulle man kunna tro henne vara den mildaste, älskligaste qvinna, men hon förrådde sig snart. Då George vidrörde möjligheten af sin systers bröllop, rynkades hennes ögonbryn, läpparne sammanpressades och ögonen fingo en trotsig blick, som man mäste se för att kunna göra sig begrepp om. Då hon svarade, skälfde hennes röst nästan som trädens löf vid stormens annalkande. Det tror deremot inte jag! var allt hvad hon svarade, George hade haft rätt i sitt yttrande till Digby, att denna tid icke var lämplig för bearbetandet af hans planer. Mrs Henry Treherne hade på sista tiden mer än mången förut satt sig emot Agnes förlofning. Den misslyckade förhoppningen, att hennes son skulle blifva en rik man, förbittrade hennes sinne till den högsta grad, Hon