Aftonbladet – 25 juni 1872, sida 3

en sådan röst, hviskade modren till Grace i den yttersta förvåning. Ja, är den inte vacker? sade Grace. Jag skulle aldrig tröttna att höra henne sjunga. Det var en sympatetisk, skär och ren so pran, men kanske något oöfvad, då hon al drig haft mera undervisning, än en timme i veckan af sångläraren uti miss Plimptons pension. Hennes sång föreföll åhörarne som drillarne af en liten fågel, som sjunger endast för sångens skull, så klara, okonst lade och flöjtlika voro hennes toner. Det var en röst, som kunde blifva storartad, men för närvarande var den outvecklad, mycket vacker och lofvande, men natur utan konst. Grace och hennes mor voro emellertid icke tillräckligt stora musici för att finna detta. De älskade sångerskan och ansågo derför sången fulländad. Att mr Treherne kan sitta qvar vid sitt vin, när Frida sjunger, anmärkte mrs Sa lisbury. Åh, han tycker inte alls om musik, mamma! Han säger tvärtom, att det tröttar honom att höra. Det var skada med en röst sådan som bennes. Jag hoppas att han det oaktadt vill låta henne öfva den. Ja, det har ingen fara, skrattade Grace. Frida gör som hon vill, hon är minsann inte god att styra. Söta Frida,sjung: Då jag var ung, den skall mamma bestämdt tycka om De klagande tonerna uti den begärda sånsen lockade tårarne i mrs Salisburys ögon och återkallade minnet af hennes egen unglom, Musiken manade icko mr Treherne in salongen ett ögonblick förr än han annars skulle hafva kommit, ehuru dr Salisbury sjorde några häntydningar på att de Vorde