Aftonbladet – 25 juni 1872, sida 3

Grace såg hennes svårmod och slöt sig närmare intill henne. O, huru förtjusande hon är, Grace, sade modren i en hviskning. Ja, moder, och du skulle säkert inte vilja hafva detta älskliga ansigte prägladt af sorg: skulle du det för att få behålla henne hos dig ? Nej, nej, du har rätt, mitt barn, svarade mrs Salisbury kyssande hennes panna. Jag har varit egoistisk, din far sade mig det men jag skall försöka öfvervinna mig sjelf. Skal jag väcka henne, mamma ? Nej, inte än, sade mrs Salisbury nervöst, jag skulle ändå inte kunna tala med henne nu. Det vore bäst att pappa såg henne först. Hon skulle genast genomskåda mina känslor; jag går in till mig, Grace, väck henne sedan när du vill. Den bekymrade modren återvände till sina rum och Grace väckte samt hjelpte Frida att kläda sig. När hon blef färdig, meddelade hon systern, att föräldrarne nu visste af förlofningen, Elfrida syntes nästan glad deröfver. Jag förbigår den scen, som sedan följde mellan henne och föräldrarne, ty samtalet derunder var nästan en repetition af det hon haft med systern dagen efter frieriet och det som samma morgon egt rum mellan fadren och William Treherne. Hon vidhöll med ståndaktighet att förlofningen försiggått med hennes frivilliga medgifvande och att hon önskade gifta sig med William Treherne; endast då blefvo hennes svar sväfvande, när fadren enträget frågade om hon var öfvertygad om sin kärlek, om hon kände sitt eget hjerta tillräckligt för att ej möjligen riskera att göra ett misstag. Ty, mitt älskade barm, tillade dr Salis