Aftonbladet – 25 juni 1872, sida 3

Hon hade varit för litet ute i verlden och för mycket inmurad på Blackheath. Hon tyckte att Elfrida uppförde sig emot Treherne, som hon skulle hafva gjort det sjelf under likartade förhållanden, derföre förskräckte modrens fråga henne nästan. Ja, det förmodar jag, mamma, svarade hon; det syns åtminstone så; och hvarföre skulle hon inte det? Nej, det är intet skäl för motsatsen, mitt barn. Jag antog, att du kände alla omständigheter rörande detta, och derföre frågade jag dig. Det är emellertid en stor pröfninga, sade mrs Salisbury, djupt suckande, Men, mamma, hon behötver väl inte gifta sig genast, fastän hon är förlofvad, eller hur? Jag vet ingenting derom. Er far bestämmer detta. Han är just nu hos mr Treherne. Denne skref i sitt bref, att han önskade ett snart bröllop; men ingenting är ännu afgjordt. Låtom oss gå in till Elfrida, Grace; er far vill se eder båda, när han kommer hem. Grace skyndade sig upp och mor och dotter följdes åt in uti Elfridas rum. Huru förtjusande hon låg der, hvilande med hufvudet mot ena armen, som nästan doldes af den gyllene hårmassan. Hennes kinder brunno af en liflig rodnad och det lätta täcket förrådde den behagliga formen af hennes smärta gestalt. Hon såg ut som en fulländadt formad bild, hvilken nyss tycktes blifvit besjälad genom någon Pygmalions böner, färdig att i nästa ögonblick stå upp, en inkarnation af ungdom, helsa och skönhet. Mrs Salisbury stod och betraktade henne ända tills tårar fyllde hennes ögvn och runno öfver kinderna.