Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 2

en svaghet, för hvilken jag eljest skulle dukat under! Mary lemnade mig så snart hon kom ut i verlden, nu skall Elfrida göra detsamma, och jag förmodar det inte heller dröjer länge, förrän Grace äfven öfverger mig. Då är jag åter ensam. OQO, min Gud, det är i sanning hårdt! slutade hon, bristande i häftig grät. Det var hårdt och känbart. Doktor Salisz bury måste medgifva det. Han, som gradvis hade följt hennes pröfningar från och med barnens födelse ända till denna dag af återförening, kunde bäst uppfatta smärtan af det nya slag, som nu drabbat hennes moderskänsla. Mildt lade han sin arm omkring henne, lutade sig ned och sade: Min älskade Mary, du vänder till sorg hvad som mera borde vara anledning till glädje. Jag är öfvertygad, att när du blir litet lugnare och kan se sakerna i deras rätta ljus, du skall inse, att du inte haren så stor orsak till tårar, som du föreställer dig. Du vet nog, huru jag deltagit uti din sorg för dessa skilsmessor från barnen. Huru gerna skulle jag inte velat låta dig stanna hos dem. För deras skull har jag varit nödsakad att fortsätta min verksamhet här, hvilken blifvit mig dräglig, derför att du varit hos mig och gifvit mig ökade krafter och mod. Detta bör vara dig en tröst, min älskade, ty intet kan vara ljufvare än medvetandet om väl fyllda pligterLåt oss inte glömma anledningarne till glädje, våra barn äro återförenade med oss, friska, välartade, älskvärda, med hela hjer tat fyldt af kärlek till oss; hvad ku i 3 ära? År då onarturl som em drog hvarandra hos dem ocksä skall vakna till lif? Vi hade ändock icke kunnat hoppas att för all framtid få behålla dem hos öss. (Forts.) g