Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 2

Det vet jag inte, pappa, derom frågade jag aldrig. sÅja, det kan också göra mig detsamma, inföll fadren, då ingen af er blef det. Elfrida: steg upp och gick till andra sidan af salongen, som det syntes-, för att betrakta några utsöka växter, Grace följde efter henne, och då rummet var så stort, att de kunde tala utan att blifva hörda, frågade hon: Är du upprörd, älskade Frida? Nej, hvarföre skulle jag vara det, var svaret. Men hennes hand darrade, under det hon plockade på blommorna. Folk gick ideligen ut och in i rummet med rapporter och papper, som doktor Salisbury skulle genomse, men Elfrida såg icke misstänksamt på någon af dem. Grace beundrade hennes sjelfbeherrskning, som hon väl kunde fatta endast var låtsad. Slutligen var den långa dagen, med hela sin rikedom af vexlande intryck, ändad. Mrs Salisbury yrkade, att hennes döttrar skulle gå tidigt till sängs för att hvila ut efter alla strapatser, och ehuru Grace var villig bifalla hennes önskan, glad att sängdags inträdt, utan att Williams epistel hörts-af, tycktes dock Elfrida ingenting hafva emot att ännu längre stanna uppe. Slutligen tog mrs Salisbury sina döttrar med sig till sofrummet. De skulle -nu icke längre ligga tillsammans utan i tvenne räm bredvid hvarandra. Då de kommo upp, sade Grace: Ack! hvad jag är glad att mr Treherne uppsköt sitt bref till i morgon. Är inte du det också, Frida? Åh, hvartöre skulle jag det? sade hön till svar på systerns fråga; det kommer väl i morgon i stället. Jag känner mig så sömnig nu; söta Grace, god natt! Och honsträckte sig fram mot hönne och gaf systern en kyss,