virring, Grace först och Elfrida nästankgömmande sig bakom henne, men en enda blick på fadrens ansigte var nog. Doktor Salisburys gräa blida ögon voro alltför mycket lika Elfridas att synas främmande för någon af dem och med ett lifligt språng flögo de i hans famn; jag vet icke hvilken som kom först, ty han slöt dem samtidigt till det hårdt klappande hjertat. Han höll dem på ett litet afstånd ifrån sig för att riktigt kunna betrakta de kära anletsdragen, och då han såg ini Graces lugna, milda ögon och Elfridas stora blixtrande, måste han lemna oafgjordt, hvilken af dem som var vackrast. Säkert är att de voro tvenne döttrar, som kunde gifva en far rättighet att vara stolt. Doktor Salisbury hade ofta hört från sin gamla vän, mr Treherne, att hans döttrar ständigt tillväxte i älskvärdhet och behag, men han ansåg dessa uppgifter mindre trovärdiga, då menniskor vanligen äro benägna att för frånvarande föräldrar öfverdrifva barnens företräden, Han hade derföra kaappast tänkt på deras yttre personligheter örrän han nu återsåg dem, och att då finna dem så vackra, goda och älskliga, var nästan öfverväldigande för den gamle fadren, Han andades tungt, skakade på hufvudet och gnuggade ögonen, som hade de varit fulla af sand, men Grace och Elfrida sågo och gladde sig af innersta hjerta åt de tåsar, som långsamt smögo sig ned och försvunno i de yfviga mustacherna, O, hvad jag tyckte om pappa, som gret Mu glädje vid återseendet, sade Grace sedan ill Elfrida. William Treherue syntes icke mera till, nnan de lemnade ångbåten, men doktor valisbury frågade efter honom, Har into en my Trebejne v-jjt med ou!