föll dem som en rysligt lång tid förflutit ander denna själsspänning. Men det var i sjelfva verket endast tio minuter efter ankringen, då William Trehernes röst hördes utanför hyttdörren. Grace öppnade genast. Er fars båt har lagt till, sade han bråd skande; han kan vara här inom en minut och får icke se mig med er, hvar är min Elfrida? Kom, gif mig en afskedskyss, min älskling ! Men Elfrida hade plötsligt sjunkit ned på knä vid soffan och skakades af häftiga snyftningar: Nej, nej, sade hon, då han närmade sig, rör mig inte, William, låt mig vara. Han såg ond ut, bet sig i underläppen, dröjde för ett ögonblick vid hennes sida och försökte förgäfves att taga bort händerna, som hon höll för ögonen. Som du vill då, sade han vresigt efter sitt misslyckade bemödande, jag skrifver i afton till din far, Frida, farväl Grace! Jag kan inte dröja här längre. Och han skyndade ut i salongen, just som doktor Salisbury kom ned uti den, Han var en ståtlig 60 års man, hvars präktiga hållning och stora grå mustacher mera gåfvo honom utseende af en general i armån än af en läkare i guvernörens stab. Som han tillbringat hela sitt lif bland mili tärer, var han så förtrogen med manövrerna under fältläger och militärtjensten i allmänhet, att han ofta öfverraskade sig sjelf med att tro sig tillhöra deras stånd. Då han gick genom salongen, utkämpade han synbarligen en svår strid för att kunna bibehålla ett lugnt och manligt yttre; men icke dess förty stego tårarna i ögonen och rösten darrade hörbart, då han frågade an steward efter misserna Salisburys hytt. Ne kampma fram till dösren under mycken för.