Daily Telegraph anledning till följande kaakteristik af orden: Allt ifrån dess grundläggande ända tilllin en dag som är har han utan återvändolp: ch med en häpnadsväckande uppoffrings-p örmåga kämpat för att skaffa den ultra-lfö nontana kyrkan oinskränkt makt. Han harlp nindre stridt för kyrkans dogmer än förlst jess yttre makt. Jesuiterne hafva varitlvw. åfvemaktens ihärdiga och modiga soldater.!u )e hafva stält påfvens namn lika högt soml ej Sristi. I den tron, att hans makt var kri-d tendomens hörnsten, hafva de störtat sig iln striden hvarje gång de ansågo den hotad,d jah då orden sedermera blifvit angripen, som protestanter. Jesuiterne voro hufvud-lf motståndare till Bossuet och de öfriga lelarne af den gallikanska kyrkan, hvilkals voro af den åsigten, att Rom var en in-s skränkt och icke en enväldig monarki, och hvilka stälde ett allmänt kyrkomötes mynlighet öfver påfvens. Orden insåg, att Rom4 icke kunde utöfva ett oinskränkt välde, förrän biskoparnes gamla makt var tillintetgjord, och från detta ögonblick var han epi-lv skopatets ihärdige, oförsonlige fiende. Tilllt följd af sin egendomliga institution har orden varit i stånd att föra striden på en särdeles fördelaktig terräng. Som han är en religiös orden, är han skyldig Rom omedel-li bar lydnad och står långt ifrån i det underdånighetsförhållande till biskoparne, som I de andliga, hvilka icke äro bundna genoml1 ordensreglor. En biskop kan straffa hvarjels prest, som talar för djerft, men en jesuit! står utom hans myndighetsområde. Jesni-l: terne kunna trygt bekämpa rättrogenheten! af de lärdomar, som flyta från biskopligal! läppar, och kunna skratta åt biskopliga ad-! monitioner. Detsamma kunde franciskaner, dominiksmer och medlemmarne af hvarjel: andlig orden göra, enär de blott äro påf-li vens, men icke biskoparnes tjenare. Jesui-l: terne hafva dock alltid blifvit synnerligt! gynnade af Vatikanen, enär de företrädes-. vis äro dess förkämpar. I nitton fall af tjugu hafva de prelater, som begifvit sig till Rom, för att klaga öfver anfall af orden, lidit fullständigt nederlag. Nu är jesuiternes seger fullständig. Efter hand hafva de hjelpt Rom att tillskansa sig all. kyrklig m kt. De vunno sin hbufvudbatalj,! då påfven förklarades för ofelbar. Detta har i sekler varit deras älsklingsdogm; de hafva betraktat den som det enda medlet mot kätteri och affall; de hafva förmått påfven att låta inrista den på lagens taflor och hafva slåtligen blifvit krönta med den mest afgjorda framgång. FEfter att hafva understödt påfven i hans sträfvanden att lägga episkopatet för sina fötter, hafva de nu äfven ansträngt sig att få honom satt i stället för ett allmänt kyrkomöte. Sällan har det lyckats någon korporation att vinna en så fullständig seger; men orsaken är, att jesuiterne hafva omfattat sin sak med en underbar hängifvenhet. De hafva från ungdomen insupit den åsigten, att deras lif är ett intet i jemförelse med kyrkans välgång. Hvarje jesuitmunk är soldat i en väl inöfvad arm; hans första pligt är lydnad, och så snart befallningen är gifven, skall han straxt verkställa den, äfven om den bringar honom döden. Jesuiterne hafva varit de djerfvaste missionärer, de hafva genomströtfvat de mest aflägsna trakter och underkastat sig otaliga faror och umbäranden för att vinna själar för Vatikanens lärogatser. Och de hafva rest under alla möjliga förklädnader och masker, såsom handtverkare, sjömän, köpmän, soldater, vetenskapsmän, prester och diplomater. De hafva döpt, om också icke omvändt otaliga skaror af hedningar. Men de troende hafva alltid förebrått dem, att de döpte alltför lättsinnigt och att de lärde en kristendom, som knappast kunde skiljas från hedendomen, blott för att kunna berömma sig af de tusenden, som de omvändt. Samma uppoffringsförmåga, som jesuiterne visat i Kina och Japan hvar gång de kristne voro föremål för de infiddes blodiga förföljelser, samma uppoffringsförmåga hafva de lagt i dagen uti Europa, antingen när pest och sjukdomar rasade eller när prester fusiljerades af kommunens blodhundar. Några af jesuiterne uppträdde med ett beundransvärdt hjeltemod, då Paris föll i händerna på Ferr6 och Raoult Rigault, Men just i denna upp offrande redebogenhet ligger en fara för staten, Jesulterne hafva intet annat fädernesland än kyrkan; de hafva ingen anno herre än påfven, och de förklarg hvarje re: gering krig, soM Wypträder fiendtligt mot Vatikanen. De äro oförsonliga fiender till ett enigt Italien, till ett enigt Tyskland, till den franska republiken. Ordens illistiga moral är känd och dess fiendtlighet mot friheten behöfver knappt nämnas. Jesuitorden har ständigt varit tyranniets stöd och redskap, hvarför äfven den katolska verlden begärde dess undertryckande, hvartill påfven också slutligen måste beqväma sig. Orden förvisades från Spanien och Frankrike, men med Bourbonerne återkom han i on ny skepnad. Han anklagas nu att arbeta på det tyska kejsardömets störtande och kommer derför troligen att fördrifvas från Tyskland. Obegränsad hängifvenhet, okufligt mod, glänsande segrar inom katolicismen, kompletta missgrepp vid försöken att skata sig inflytande i verlden och föremål för de fria folkens hat — detta är jesuitordens karakteristiska kännetecken och sädant har det ryktbara sällskapets öde varit, Valen I Belgien till ena hälften af representantkammaren äro nu slutade och ha varit ett nytt nederlag för de liberale likasom de föregående valen till provinsråden. Vid de sistnämnda förlorade nomligen de liberale sina sista represontanter i provinsen Antwerpen och vunno endast ett par platser i de andra provinserna. De klerikale deremot fingo förstärkning i nästan alla delar af ri