utropade hon, är du verkligen rädd för hvad föräldrarne skola säga om din förlof ning 72 Nej, hon var icke rädd derför. Willian var ju ett ganska godt parti och hon trodde ej att fadren skulle motsätta sig det. Men hvad är det då? envisades Grace Du betviflar väl inte för ett ögonblick, at våra föräldrar ilska oss? Elfrida blef bestört öfver denna id6. Nej, o nej! Derpå har jag aldrig tviflat jag har aldrig ens tänkt derpå. Hvad är det då, som gör dig så betryckt ? frågade Grace. Elfridas ögon fylldes med tårar, men hor strök så oförmärkt bort dem och började syssla med packning och hvarjehanda, De är ingenting, svarade hon undvikande; jag är bara litet nervös och mjeltsjuk, troliger till följd af den gräsliga värmen och all bråk före framkomsten, alls ingenting annat... Hon undvek ett vidare förtroligt meddeland med systern och afböjde till och med hennes smekningar för att ej genom dem locka de återhållna tårarne till utbrott. Fon pratade hit och dit om Madras och hvad som sade: på däck o. s. v.; väsnades med mnattsäcka! och kartenger, så att nytt tillfälle icke yp pades för Grace att upptaga ämnet. ngbåten fällde nu ankar — och ehurt flickorna både hörde och kände igen dett: betydelsefulla ljud, lemnade de icke hytten Det var icke förr sänkt, än ett tilltagande stoj hördes på däck; nya röster, raska fot steg af ideligen ombort kommande personel ljödo i deras öron. De lyssnade, blefvo ble kare och hjertat tycktes nästan vilja stanns för hvarje ny båt, som lade till. Sorlet a röster, utrop af öfverraskning och förtjos: ning sade dom, att deras reskamrater nuv igenkände och återsågo de sine Det före