STOCKHOLM den 20 Juni. Z Det af tyska förbundsrådet redan antagna agförslaget mot jesuiterne, hvilket u är under behandling hos riksdagen, har er gifvit anledning till ytterst häftiga anrepp mot Bismarcks politik från centerns ida. Enligt detta förslag skola medlemmar f jesuitorden och dermed beslägtade andliga rdnar, äfven om de ha tysk medborgarrätt, unna af polismyndigheterna åläggas att emna sin vistelseort. Till hvad vi redan i sär meddelade om diskussionen rörande denna ag den 14 dennes. vilja vi nu lägga en tförligare redogörelse. Förbundskommissaien Friedberg förklarade på förbundsrådets vägnar, att lagen endast var provisorisk, nen att den blifvit nödvändig genom den ör staten farliga verksamhet, som nämnda rdnar på senaste tiden utvecklat. Om staen derföre bestämde sig för att ingripa mot lem, var detta endast sjelfförsvar och borde cke uppfattas såsom något angrepp mot den catolska kyrkans rättigheter. Den hannoveranske deputeraden Mallinckrodt (af centern) yttrade, att den bestämmelse i lagen, som gick ut på att beröfva jesuiterne och medlemmarne af andra med dem beslägtade ordnar deras infödingsrätt, var ett oerhördt godtycke och tillika en sjelfbekännelse från len lagstiftande maktens sida om dess egen vanmakt. Om denna lag blefve antagen, vore det förbi med friheten inom riket. (Skratt från venstern.) Att 2 2 af lagen bemyndigade förbundsrådet att bringa alla bestämmelserna mot i fråga varande ordnar till utförande, var i sjelfva verket ett nytt slags diktatur för rikskansleren, som helt och hållet dominerade förbundsrådet. Det var icke underligt att Bismarck var en stor gynnare af diktaturer, men riksdagen borde icke följa honom på denna väg. Den finansiella diktatur, som rikskanslern hade utöfvat öfver konungens af Hannover och kurfurstens af Hessen egendom, borde i detta hänseende tjena till varning. Furst Bismarck hade förut yttrat sig gynsamt om jesuiterne, men hos denne herre kunde man icke räkna på någon varaktig vänskap. (Munterhet.) Rikskansleren, fortfor Mallinckrodt, har en afgjord benägenhet för att med ett visst tillmötesgående förvärfva sig vänner. En blick på hans omgifning visar, att man i henne finner alla politiska partier representerade, från den yttersta högern till den yttersta venstern. (Oro.) Ja, der saknas icke en gång revolutionsmän, som förut lefvat i landsflykt. På den stora politikens område visar han samma benägenhet. Hand i hand med Österrike ryckte han in i Holstein, och hvem vet icke, i hvilket intimt förhållande han stod till Napoleon III i Biarritz? Ja, till och med med centern har han sökt komma i förbindelse genom kardinal Antonelli, men detta misslyckades. I, mina herrar, (han vänder sig här till venstern) lefven ju i det vän: skapligaste och förtroligaste förhållande till rikskansleren; men tron I verkligen, med kännedom om hans antecedentia, att han förbundit sig med eder i ett oupplösligt äktenskap? (Stor munterhet.) Ett är klart: detta lagförslag är ett verkligt horrendum, ett missfoster, ett hån mot all rättvisa och anständighet, som gör den lagstiftande makten till ett verktyg för det absoluta godtycket. Hufvudtalet till försvar för lagen höll deputeraden Wagener från Stettin, som för icke längesedan varit i Varzin för att inhemta nya upplysningar om sakernas ställning. Han meddelade bland annat, att till rikskansleren inkommit en diplomatisk berättelse, enligt hvilken jesuiterne I Frankrike sökt att organisera en förening af samtlige ordensbröder i Italien, Österrike, Tyskland och Frankrike med det syfte att fanatisera de lägre folkklasserna, att organisera arbetareföreningar m. m. För denna plan voro också ordensbröderne i Tyskland vunna. Deras sträfvanden voro riktade mot riket, och derför måste staten uppträda oböjligt och hänsynslöst mot dem, Deputeraden Windhorst (från Meppen): Den föregående talarens ord lemna intet tvifvel öfrigt om att här är fråga om ett krig på lif och död mot oss och större delen af den katolska befolkningen. Vi för vår del önska freden; vi vilja gifva kejsaren hvad som är kejsarens och Gud hvad som är Guds. Men om I på ett utmanande sätt förklaren oss krig — välan, I skolen få det! Men kommen icke sedan och sägen, att det är vi som börjat striden. Hvad våra inre religiösa tvistefrågor angår, så röra de icke eder, utan uteslutande katolikerne. Deputeraden Wagener borde ha lagt märke till den förklaring af hans store mästare i Varzin, att staten har ingenting att göra med ofelbar: hetsdogmen, utan tvärtom bör respektera den såsom en religiös öfvertygelse. Man har påstått, att det icke är påfven som re gerar i Rom, utan ett flertal af andra personer. Jag ville önska, att det i Tyskland lika säkert vore en kejsare, som regerade, som i Rom en påfve. Det skulle då se annorlunda ut; och det skulle icke vara en kejsaren nära stående minister, som dominerade alla tyska furstar. Windhorst slutade med att karakterisera statens politik på följande sätt: Här är fråga om att skilja de tyska katolikerne från påfven i Rom, att bilda en tysk nationalkyrka och ställa hennes under statens knutpiska samt att vid nästa påfveval tillintetgöra eller förfalska påfvedömet. Sedan derefter den badensiske deputeraden Völck hade förklarat sig för lagen och den wirtembergske demokraten Probst emot densamma, uppsköts fortsättandet af diskussionen till den 17. so AA RR AV Då DR fart tt UA RRD Den uppmärksamhet, hvarför jesuitororden blifvit föremål genom den lag rörande densamma, hvilken förelagts den tyska riksdagen och för hvars första behandling vi här ofvan redogjort, ger engelska tidningen RV SN Vv