som hon sökte. Hon såg dem siutligen sittande alldeles för sig sjelfvai ostörd ro från det öfriga hvimlet. Elfrida åtminstone satt i-sin favoritställning, lutad öfver relingen och stirrande på vattnet, William låg i sin fulla längd utsträckt, med en cigarr i mun. Han fick genast sigte rå Gräce och ropade; j Hollah, Grace, kom hit, får j2 tala med ig. Grace och han hade ej blifvit bättre vänner efter förlofningsdagen; icke dess fört behandlade han henne med en slags familiaritet som hon ej särdeles fann sig smickrad utaf, men icke Heller ansåg sig böra direkt afvisa, Hon gick fram till dem. El frida vred icke på sitt hufvud utan satt ofrånvändt fixerande vågorna och slängde med Mend kautschuksbandet mot sidän af ångten. Du förlorar bestämdt hatten till slut, om du: gör så der, Frida, sade Grace. Mår du inte bra, älskling ! tillade hon, då Frida icke syntes höra henne. Hon lyfte då upp sitt hufvud och såg med ett trött blick p Grace. Hennes ögon buro ett så förtvifladt uttryck, att det genast väckte systerns uppmärksamhet, Du skulle inte sitta och se så länge på det glittrande vattnet, det kan aldrig vara nyttigt — du mår inte väl, äl skade Frida! jag ser det på dina ögon. Jo bevars, det gör hon visst, sade William, men hon har suttit här. som en li ten gåsunge och tröttat ut sig sjg sjelf med att tänka på, hvad de gamla skola säga om vår förlofning — du vill kanske bryta den med ens, Frida, eller hur? Nej, det har jag inte tänkt, svarade hon ov stött, åtminstone har jag inte sagt et. Men du ämnar det ändå? För tusan Grace, du skulle sett den lilla argbiggans