henne, derför att många finnas, som icke fråga derefter? Barnen blifva i hemmen bortklemade och huru kan skolan då tillräknas deras svaghet? utropar många i känslan af egen ofelbarhet, men är väl detta annat än en insolvens-förklaring af skolan sjelf. Skulle det verkligen vara så, att en yngling efter sin intagning i skolan icke der skulle finna tillräcklig utveckling af sitt omdöme och sin moraliska kraft för att sjelf kunna motverka klemighet och osunda lefnadsvanor,innan han vid 18 å 19 års ålder utgår ur skolan, då förtjenar denna visserligen icke det hedersrum, hon för närvarande intager bland samhällets kulturanstalter. Efter skoltidens början är i verkligheten hemmets inflytande på ynglingen ganska ringa, i det närmaste inskränkande sig till anskaffandet af en säng för natten samt föda och nödiga kläder; dagens timmar i öfrigt tagas ganska väl i anspråk för skolans arbete, och det är då svårt att förstå, hvari den omtalade klemigheten skulle bestå. Det högröstade talet om hemmets intrång på skolans heliga rätt till uteslutande besittning af dess alumner kan sålunda icke tillerkännas något verkligt berättigande. Men låtom oss lemna dessa så ofta upprepade påståenden om att allt är väl bestäldt med vår skola för attse till om några skäl finnas för den åsigten, att ungdomen tager skada till sin fysiska och intellektuella utveckling genom den arbetsordning, som nu i våra offentliga skolor tillämpas. (Forts.)