Om öfveransträngning i skolorna. Till Redaktören af Aftonbladet! Uti Aftonbladet för den 15 och 30 Mars innevarande år har influtit en korrespondensartikel från Göteborg under ofvanstående rubrik, hvari redogöres för ett möte, sammankalladt af Göteborgs Läraresällskap, i ändamål att diskutera den vigtiga frågan, huruvida öfveransträngning i skolorna verkligen förefinnes eller icke. Resultatet var enligt korrespondenten sådant, att endast en af de i diskussionen deltagande lärare bestämdt förnekade tillvaron af någon öfveransträngning, men att deremot ett par tillstädesvarande fäder och flertalet af lärare tycktes medgifva, att en sådan egde rum, i synnerhet i skolans högre klasser. Korrespondenten har dock icke stannat vid det enkla meddelandet af fakta; han har fattat sin uppgift vida högre och lemnat en inledning och en afslutning på sin uppsats, som tyckas ämnade att skydda allmänheten mot faran att vilseledas af dessa fakta. Öftygad om sin framgång härutinnan, anser sig korrespondenten redan kunna draga den slutsatsen, att tron på någon farlig öfveransträngning i skolorna ej lyckats vinna synnerlig terräng; och likväl finnes mycket, som antyder att korrespondenten verkligen menat väl med den ungdom, hvars runor han på detta sätt velat föra. Han tror sig helt säkert göra fäderneslandet och ungdomen en tjenst genom att i sin mån söka motarbeta tron på denna öfveransträngning, men han inser ej, att frågan icke gäller trossaker, utan att den hel och hållen ligger inom den reela verklighetens område: Frågan om huruvida ungdomen öfveranstränges eller icke hör ej till dem, som man kan konstruera aus der Tiefe seines Bewusstseins eller genom omröstning af ett antal mer eller mindre intresserade fackmän; vi skulle eljest lätt komma till resultater sådana som den tyske lärdes begrepp om kamelen eller till beslut liknande det berömda konciliets i Salamanea. Endast på grund af undersökning kan man här komma sanningen på spåren, och den, som icke vill göra sig den mödan, borde i dylika saker spara sitt omdöme för sig sjelf. Det är nu mera än två år sedan den lilla skriften om vården af den växande ungdomens helsa publicerades i Upsala Läkareförenings förhandlingar. Protester mot densamma hafva sedan dess mångenstädes blifvit synliga, men de hafva alla varit lika välgrundade, som nu senast korrespondentens från Göteborg. Man tror, att tron på öfveransträngning i skolorna endast förefinnes i några sjakliga filantropers föreställning, men att anföra ett enda antagligt skäl för denna sin tro, anser man öfverflödigt; ej heller finner man nödigt att till vederläggning upptaga de skäl, som redan blifvit framlagda för öfveransträngningens tillvaro. Lektionstimmarne äro ej flere nu än förr heter det, och dermed är saken klar för en del, hvaremot andra trösta sig med, att olika åsigter yppat sig ibland läkarne, likasom om det någonsin funnits eu enda stor fråga, sedan menniskoslägtet började debattera frågörs, vid hvilken icke: olika meningar sökt göra sig gällande. Finnes det då verkligen icke någon sanning derför att åsigterna derom äro stridiga bland menniskors barn, ellör är det i sig sjelft onödigt att söka