Aftonbladet – 17 juni 1872, sida 2

kade hon blott sorgset på hufvudet och hän visade honom till den sjuke sjelf. George häpnade öfver den förändring den gamle på de sista dagarne undergått — han tyck tes hafva krymt ihop till halfva sin förra längd, ögonen stodo halföppna och läpparne rörde sig till några ansträngda, halfmed vetna yttranden. Tala honom till käre George, bad mrs Treherne. Kanske känner han igen dig. han har frågat efter dig otaliga gånger un der sista dygnet. Känner ni igen mig, onkel, sade George mildt, jag är er slägtinge, George Tre herne. De matta ögonen slogos upp och fixera des med en stirrande blick på Georges ansigte; han talade likväl ej. Jag tror inte han vet hvem jag är, sade George till tanten, som stod bredvid sjukbädden. Han känner nog igen dig så småningom, sade hon, försök att tala till honom ännu en gång.s En ljusning flög öfver de tärda dragen, då George upprepade sin fråga och debleka läpparne rörde sig ånyo, Du är William, sade han med svag rosslande stämma. Jag är så glad, att du ändtligen kom, jag önskade det så mycket, innan jag går bort. Som jag sagt förut, liknade de båda unga männen hvarandra mycket vid första påseende. I fadrens ögon, hvilka redan genom lödens annalkande voro dimhöljda, blef likheten identisk, synnerligast som hans tankar på den sista tiden envist dröjt hos den rånvarande sonen, Han tager dig för William, hviskade nustrug. Q Gearge! det var å mt af hoJo att resa utan att Återed en, Det