Aftonbladet – 17 juni 1872, sida 2

nm—— jande morgon skulle en utmarsch företagas — och som öfversten var sträng, majoren en tyrann, beviljades aldrig förlängd hvilotid efter jagtpartier och balnöjen. Då Digby reste sig och tog god natt at kamraterna, följde George, som under sista timmen suttit halfslumrande, hans exempel. Hemkommen, började han plocka upp innebället ur sina fickor och fick då äfven se den vårdslöst nedstoppade biljetten, bröt och läste den, men hade ej hunnit långt förr än hans ansigte erhöll ett bekymradt uttryck i stället för det förra liknöjda. Han afbröt sig med ett utrop, omläste breflappen tvenne gånger och ringde derefter på sin kalfaktor. Redan till hälften afklädd, påsatte han brådskande väst och rock, borstade upp håret ur pannan och tillsade den inkommande ppassaren att genast försöka skaffa ett åkdon från jernvägsstationen. Jag är rädd det är för sent, sir — kl. är öfver 2 och efter 12-tåget lemna alla droskstation. Skall jag höra efter en vid hotellet ? Nej, det dröjer för länge, Jag måste gå då. — Gif mig min stora ytterrock, Mills! det är ruskigt ute. Har någon olycka händt, sir? frågade uppassaren vördnadsfullt, då han kom med rocken. Ja, på Lawn, Mills, Min onkel har blifvit sämre och är nu troligen döende. Det var bra sorgligt, sir. Kan jag uträtta någonting ? Nej tack, Millis. Du behöfver inte sitta pe och vänta på mig; hvar är min käpp? Hvem är patrullen? Seringapatam? Tack, godnatt! v Det var en egenk t med George Freherne att allt hvad tjenar hette älskade honopu