Neues Museum i Berlin, som innefattar omkring 7000 nummer af konstslöjd. Bayerisches National-Museum. i Miänchen, hvars katalog endast är öfversigtlig, och k. k. österreichisches Museum fiir Kunst und Industrie i Wien, som endast utgifvit tillfälliga utställningsförteckningar samt, om vi ej bedraga oss, ett par smärre fackkataloger, torde emellertid ej synnerligt öfverträffa det nyss nämnda i antal. I Sverige finnes, som bekant, en särdeles vacker enskild samling, ishvilken en del konstindustriföremål äfveingå; det är konung Karl XV:s. Enligt den i fjol af dr Jakob Falke på tyska i Wien utgifna förteckningen öfver denna-afdelning af samlingen, omfattade hon 2208 nummer. I detta antal är dock ej den särskildt beskrifna Vvapensamlingen (omkring 1200 nummer) inberäknåd. Vi hafva redan anfört några uppgifter om hvad som betalts för dylika samlingar, och vi behöfva således ej vidare trötta våra läsare härmed. Så mycket bör kunna framgå af ofvanstående data, att man ej bildar sådana utan betydliga penninguppoffringar, och att, äfven med dessa, resultaten at sträfvandena först smånitgom framträda i något så när märkbar form. Det är i betraktande af dessa omständigheter alldeles tydligt, hvilken fördel ligger deri att kunha öfverkomma en redan under ett fjerdedels sekel bildad och ökad samling af konstoch slöjdalster, der det svåraste af samlandet mestadels är undangjordt, eller der åtminstone ganska många afdelningar redan erbjuda ett rikt urval af former och mönster, som endast tarfva fortsättning och fullständigande, Redan detta samlingens skick representerar derför ett kapital, som ej får lemnas ur räkningen. Vi antaga att svenska staten för tjugufem år sedan beslutit anläggandet af ett dylikt museum som det, hvarom vi tala; vi antaga vidare att detta detta genast fått till sitt förfogande de högst betydliga medel, dem en enskild man nu offrat, och att således de materiella vilkoren förefunnits. Men hvilka tjenstemän skulle ej behöfts för att under trägna forskningar och resor, hemma och i utlandet, hopbringa en samling af någon betydenhet? Skulle de ändock förmått åstadkomma ett sådant verkligen lysande resultat som det, hvilket nu föreligger? Och hvad skulle deras lön och researvoden, transporter och dylikt kostat staten? Tager man svaret på dessa frågor i betraktande, torde man redan i det faktum, att Hammerska samlingen af mer än 100,000 nummer verkligen finnes i vårt land måhända kunna se ett ej obetydligt kapital representeradt, alldeles oafsedt föremålens eget värde. När vi nu komma till frågan om värdet af föremålen i samlingen, så må vi först erkänna att denna är af en särdeles vidlyflig och grannlaga art, och att således här endast ett par synpunkter kunna angifvas. Att börja med synes oss temligen klart, att prisen på grupper eller enskilda saker icke kunna sättas efter den utländska marknadens, när det är Sverige som reflekterar å samlingen; och således är ett förslag, hvilket vi hört omtalas, att utifrån inkalla värderingsmän, i fall något köp på allvar skulle ifrågakomma, alldeles olämpligt. Men å den andra sidan måste dock någon hänsyn tagas till dessa pris, alldenstund Sverige i framtiden skulle bli nödsakadt att mestadels ända sig till utlandet, föratt kunna grundlägga det ifrågasatta museet. Några rent materiella värden gifvas visserligen, t. ex. de ädla metallernas, ädelstenarnes 0. 8. V.j men äfven föremål af dessa ämnen kunna ingalunda värderas bloft efter gångbart pris på guld och silfver m. m, Slutligen tillkommer den ytterst vigtiga omständigheten, att här icke är fråga om ett inköp af så eller så många tusen — låt vara dyrbara — föremål, utan af en efter bestämd, omfattande plan -anlagd och -i vetenskapligt hänseende otroligt rikhaltig samling, der hvarje liten länk har: sin betydelse och förklarar de öfriga, der det enstaka föremålets värde i och för sig får en högst betydlig tillökning genom dess samvaro med tusentals beslägtade eller likartade sådana. Viega ett alldeles färskt exempel på huru värdet af samlingsföremål stiger, då de befinna sig i stort och valdt sällskap, ett exempel märkligt äfven i åtskilliga andra afseenden. Den utmärkta Meinanderska myntsamlingen inköptes af staten för 20,000 rdr. Af denna behöll myntkabinettet 1144 mynt och medaljer, och återstoden, 2228 nummer, såldes i år i Mars och April genom offentlig auktion uti Stockholm, för en summa af öfver 16.000 rdr, efter hvad vi hört uppges. Staten har således för omkring 5000: rdr erhållit em utomordentligt vacker tillökning i sin myntsamling, hvilken tillväxt lär ungefär vara betald efter metallvärdet, då hon i händelse af särskildt inköp säkert skulle kostat flera gånger detta belopp. Så fördelaktigt ställa gig inköp i stort, när staten uppträder som samlare och som en klokt beräknande samlare. Det skulle naturligtvis vara omöjligti en tidningsuppsats att söka anställa och begripliggöra någon beräkning öfver den Hammerska samlingens pris. Således afstå vi fullkomligt derifrån, endast anmärkande, att alla kompetenta personer i Sverige och utlandet, hvilka varit i tillfälle att taga denna del af frågan i något på sakkännedom orundadt öfvervägande, förklarat detsamma ingalunda vara för högt tilltaget för svenska förhålländen och utan fråga för lågt efter den utländska marknadens pris. Lika olämpligt som öfverflödigt ock vara att granska de öfriga försälj vilkoren, då de ju i allt hufvudsakligt äro inrättade efter den förmodade köparens beqvämlighet, både hvad terminer för betalningen, samlingens kostnadsfria hysande någon tid efter köpet o. s. v. angår. Nar turligtvis är det med fäst afseende på svenska statens fullkomliga solidit6 i ekonomisk väg som dylika vilkor kunna erbjudas; men just med begagnande af dessa skulle sålunda Sverige ganska lätt kunna gå i författning om inköpet. Ställda på fyra till sex års slutliqvid, skulle utbetalningarna, om några hundratusen riksdaler hvar, knappt märkas, och staten egde då.en samling som, efter hvad vi i vår första uppsats hade till fälle att visa, blefve en rik och i många hänseenden ypperlig grundstomme till ett svenskt museum för konst och slöjd. Vi hafva från åtskilliga håll hört den anmärkningen, att den Hammerska samlinren skulle öfverflöda af duppletter och mindre värdefulla föremål. För egen del kunna vi ingalunda medgifva det, enär vi betrakta samlingen ur kulturhistorisk synpunkt; och då har hvarje form, hvarje typ sin bestämda betydelse, hvarje till utseendet aldrig så obetydligt föremål sitt berättigande. Men äfven om man, vid en blifvande vetenskaplig granskning och anordning, skulle vilja afsöndra åtskilligt, finna vi ingalunda i denna omständighet nägot hinder för samlingens inköp i hennes helhet. Af duppletter, biformer och mindre framstående mönster kunde bildas smärre profsamlingar till fördelning vid de tekniska skolornå i ländet, hvilka sålunda skulle, äfven i sin ordning, erhålla små stommar till liknande museer. Vidare bör och kan en del mindre dyrbara föremål begagnas för de kringresande utställningar, dem hufvudmuseet i Stockholm skullo föranstalta öfverallt i landsorten, i likhet med hvad de londonska och wienska museerna pläga. Slutligen låter det myc: