Aftonbladet – 15 juni 1872, sida 2

han ömkansfullt. skratta åt kamraters öfverdrifna beskrifningar och utgjutelser, då de blifvit förälskade. Han hyste den fasta öfvertygelsen, att han ej skulle gripas af denna gängse feber, men han bedrog sig, ty den qvinna lefde verkligen, som en dag skulle tvinga hans tomma, känslolösa hjerta att bekänna det lifvets högsta betydelse först med henne blef honom uppenbarad, som skulle mana fram kärleken i hans sinne, som solen lockar ut axkornet i bördig jordmån, en kärlek med rötter så fasta, att blott döden kunde rycka upp dem, och hvilken skulle bringa växtlighet åt hvarje embryo af känsla i hans själ. Säkerligen hade han dock ingen tanke härpå under denna afton. Han låg med halfslutna ögon, ömsom seende på biljardbollarne, ömsom i taket, då hans vän kapten Digby tog plats bredvid honom på soffan. Hollah! Treherne, tar du dig en lur? sade han med sin glädtiga stämma. Kapten Digby var egentligen icke vacker, men hade ett angenämt, särdeles hyggligt utseende. Vänliga, gråblå ögon, rikt vackert hår och hela ansigtet behagligt, var han ett prof på en äkta sachsisk, öppenhjertig gentleman — och han var sådan han såg ut. Om jag hade gjort det, skulle jag inte tackat föratt du väckte mig, svarade Treherne, ty jag är abominabelt trött. Hade du en rolig jagt? Åhja, temligen. Vi spårade en räfunge till Farley Wood och väntade der en timme, men voro inte i stånd att komma i håll. En annan drefvo vi under två timmars tid öfver Horsfield. Prinsen tröttnade mycket under sista drefvet och jag är rädd att jag inte kan begagna den hästen på många jagter till