Aftonbladet – 15 juni 1872, sida 2

ska i verlden, lycklig, bekymmerslös och alltid färdig att vara med om ett muntert upptåg. I afseende på fruntimmer var han något besynnerlig; de flesta ansågo honom haft något tidigare tycke, hvilket na gjorde honom skygg för könet, ingen djupsinnig tänkare eller bokvurm. Vacker, ja, det var han tillräckligt, synnerligast i damernas ögon — i karlarnes kanske något för spenslig. Detta skulle blifva de flestes beskrifning på George Treherne, så i fysiskt som moraliskt hänseende, och likt alla, som försöka att läsa i ett menniskohjerta, skulle dei många fall misstagit sig. För det första var min hjelte ingalunda alltid glad, lycklig och bekymmerfri, han hade sina många och långa timmar af djup melankoli, hvilket sä kerligen alla hafva, som ej få sina förväntningar motsvarade; men hvem har väl någonsin derför upphört att hoppas finna lyckan, om man tålmodigt sträfvar derefter. För det andra var han en djupsinnig och vidfomfattande tänkare, ehuru hans tankar ännu icke funnit ett lugnt och tillfredsställan de lopp. De irrade omkring begrundande saker, hvilkas faktiska beskaffenhet han borde antagit utan dessa fåfänga frågor, hvarför är det så och så? hvilka, sällan nöjaktigt besvarade, blott leda till misstro och scepticism. Hans sinne behöfde något påtagligt att stödja sig vid och tro på; för närvarande var det som en upprörd ström. Det klara vattnet af hans förstånd hade Wifvit grumligt och orent genom alla de tvifvel, som ingen i det omisskänneliga ljuset af sanning kullkastat för honom. För det tredje hade han aldrig haft något tycke. Qvinnors smicker och öppet visade beundran för hans yttre menniska hade kommit honom att fördöma hela könet för några individers svaghet, Sjelf aldrig kär, plägade