Aftonbladet – 13 juni 1872, sida 2

förlofvad — förr eller senare bli väl de fle sta det — Men ni känna hvarandra ju så obetydligt, Frida! Ack! jag känner honom så väl jag behöfver och ban är mycket hygglig. Ingen hade kunnat vara mera artig emot oss än hvad han varit sen vi kommo ombord. Jag tycker det är otacksamt af dig, Grace, att försöka stämma mig illa emot honom. Illa, Frida, nej säg inte så — kanske är han en utmärkt bra man, ifall du blott hade haft tid nog att lära känna hans goda sidor, Tycker du så mycket om honom? Frida såg oafvändt ut öfver sjön och lemnade systerns fråga obesvarad. Käraste Frida! älskar du honom verkligen? Du har rätt, Grace, jag har ännu ej känt honom så länge, men jag tycker mycket om bonom och förmodar attjag kommer att göra det ännu mera, sedan vi bli gifta. Naturligtvis en hustru älskar alltid sin man. Jag är öfvertygad om att han blir utmärkt snäll, och så är han bra vacker, tycker du inte det, Grace? Hvad som deremot alls inte äri min smak, är hans namn — jag kan inte fördraga William och Willy låter så barnsigt och Bill — om någon kallade honom sh, tror jag jag knäppte den på näsan. Jagl år väl lof att kalla honom William, men ag önskar han hade ett annat namn. Grace kunde ej afhålla sig att le åt syterns barnslighet, men .det var ett vemodsullt leende. Du lilla toka, sade hon, hvad betyder äl hans namn — dessutom kan du väl knapast höra något vackrare än hans tillnamn, reherne. Ja, det tycker jag om — Elfrida Tre ornedet låter riktigt musikaliskt, Jag!